Ali ska åka tillbaka till Afghanistan – vi ses förmodligen inte igen
Ali och jag har bestämt träff för första gången på flera månader. Han bor tillfälligt hos vänner utanför Paris för att ordna med alla praktikaliteter. Allt är fixat nu, biljetten är bokad, socialsekreteraren varslad, mamma är förstås överlycklig. Han ska åka tillbaka till Afghanistan, landet han flydde från 2015.
Detta är ingen berättelse om en svensk kvinna som förbarmat sig över en afghansk pojke. Det rör sig inte om någon ”godhetssignalering” som det heter på sverigedemokratiska, hur frestad jag än är att trigga Sveriges samlade radhusrasister.
Några enstaka gånger har jag hjälpt Ali med pengar till bussbiljetter runtom i Europa. Lika ofta har han insisterat på att betala för kaffet eller maten – vi brukar äta indiskt – när vi ses. Men sedan en kompis som jobbar på ett flyktingboende i Stockholm hörde av sig för ett par år sedan och frågade om jag kunde möta upp en av pojkarna som lämnat Sverige för Frankrike har umgänget med Ali varit ett återkommande inslag i min vardag: gemensamma parisiska upptäcktsfärder, cricketmatcherna, hans ljuvliga tonårshistoria med en fransk flickvän och det första avslaget på asylansökan.
Franska migrationsverket bedömde att Ali ”saknade tillfredsställande kunskaper om den geopolitiska situationen i sin påstådda hemregion i Afghanistan”. Han var 16 år när han flydde hals över huvud, samma dag som talibanerna ockuperat moskén i hans by i bergstrakterna i norr för att rekrytera unga män till sina terrorceller. Alis advokat bedömde att han hade goda chanser att lyckas överklaga beslutet.
Och så allt om igen: väntan, tristessen, de långa skypesamtalen med mamma, svartjobben i byggbranschen där den utlovade lönen ofta uteblir i slutet av veckan. Stöket på flyktingboendet.
– Jag kan inte bo kvar där, sa Ali en dag för några månader sedan.
Det var första gången jag hörde honom riktigt uppgiven kring sin situation. Bråken och drogerna på boendet hade eskalerat på slutet. Ali berättade att han börjat röka ”haschish” och nu måste han därifrån innan han åkte dit rejält. Han hade redan bestämt sig och gick inte att övertala.
– Jag åker tillbaka till Afghanistan.
”Tillbaka” blir nu Kabul, dit Alis mamma och hans småsyskon lyckats fly undan talibanerna. Jag läser på UD:s hemsida, som uppdaterats så sent som i veckan: ”Avrådan från alla resor till Afghanistan kvarstår alltjämt. Terroristhotet i Afghanistan bedöms fortsatt vara högt och risken för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela landet. Risken för våldsbrott bedöms hög. Risken att direkt eller indirekt drabbas av terrorhandlingar bedöms hög.”
– Jag ska gifta mig när jag kommer tillbaka, säger Ali när vi ses igen, för första gången på länge med ett litet leende.
– Det är med en flicka som jag känner sedan när jag var liten. Det blir ett stort ansvar för mig, men jag är mycket glad.
Jag är nu ingen stark anhängare av äktenskapet som institution, vare sig det västerländska eller det mer paternalistiskt påtvingade, men här blir jag både varm inombords och lite brydd. Ali, som irrat runt i Europa i fem års tid utan någon riktning, ska alltså ta ett steg förbi mig på vuxenskalan.
Jag gratulerar och lyckönskar honom. Om bara några dagar går flyget till Kabul. När någon åker till Afghanistan går det inte att säga ”vi ses snart”. Mer troligt är att vi aldrig mer ses, men Ali insisterar på att jag ska komma på besök när kriget är över, insh’allah, det finns alltid plats i hans familj.
Jag ber honom skicka bilder från bröllopet. Han lovar att göra det, kanske kan han till och med sända det live på Facebook så att jag får vara med.