Snart har vi snuttefilten i portföljen

Vuxna är de nya barnen.

Främsta beviset: I Vita huset sitter sedan en månad tillbaka världens största bebis och bölar öppet eller pekar finger när någon säger emot honom.

Men frågan är om inte regressions-trenden startade på allvar under förra året. Ett tydligt exempel var hur tjänstemän och lärare och andra i vanligt fall arbetsföra människor vandrade runt i hålögda drivor och letade efter små färgglada figurer att fånga med en boll i spelet Pokémon Go.

Andra tecken i tiden:

Norska tonårsserien ”Skam” rörde upp känslor bland fullvuxna kulturskribenter.

Alla recept innehöll plötsligt en burk Nutella eller handlade om hamburgare i fickformat.

Målarböcker och 1000-bitarspussel seglade upp som populära hobbies.

Brottas i snön i grupp var ett sätt att träna.

Välstrukna vita kragar på klänningar, som kopierade från katolska söndagsskoleuniformer, blev högsta mode.

Nu fattas det bara att vi alla börjar dricka O’Boy till frukost och sen packar med oss snuttefilten i portföljen.

Kloka tänkare har förstås redan rett ut orsakerna till att vi vuxna ibland vill gå i gemensam barndom. När vi mår dåligt vill vi bli tröstade och i en tid av sällan skådad polarisering, alarmistiska rapporter och ett uppskruvat tonläge känns behovet plötsligt stort av att slås in i bubbelplast eller lindas in i en varm handduk.

Det verkar till och med logiskt.

Jag vill dessutom lägga till dimensionen att ju äldre man blir desto längre från allt roligt kommer man. Det är orangea kuvert, fönsterkuvert, ryggkrämpor, episkt långdragna förkylningar, möten efter möten, praktiska och platta skor, längre kjolar, tunnare hår, gråare hår, tvådagarsbakfyllor, dålig syn, torra slemhinnor, morgonpigghet, vardagsmatsplanering, veckohandling, digitala kalendrar. För att bara nämna några saker som skänker livsleda.

Inte alls konstigt att man i det läget på riktigt börjar överväga att köpa en collegetröja med pommes frites-tryck för två lakan.

Själv har jag börjat baka. Gärna kladdiga degar, de är mest tillfredsställande. Jag har också spanat in ett pussel som verkar kul och undrar nu om 5 000 bitar räcker för att hålla ångesten borta eller om man måste börja suga på tummen igen innan året är slut. Den som överlever ännu en presskonferens från Ovala rummet får se.

Följ ämnen i artikeln