Prästen som borde fått fredspriset

Det var här det började!

Denna min tanke ackompanjerades i onsdags kväll av brus och dån – 135 decibel – från en orgelekvilibrist vid Sachsens största orgel, den i Nikolaikirche i den här barockstadens centrala gytter. Det gjorde det inte ­sämre, att orgeln var samma som Johann ­Sebastian Bach använde på 1720­-talet, när han komponerade sina fugor.

Senare visades, på storbild framför ­altaret i den klassicistiskt enkla kyrko­lokalen, dokumentärfilmer från den ­modiga men oblodiga folkresningen i september och oktober 1989.

I film efter film fanns han med, den då 46-årige, redan gråhårige prästen Christian med det för tyskar svart ironiska ­efternamnet Führer. Varje måndag gav han demonstranterna plats och skydd och var med om att författa de viktigaste slagorden. De skanderade: ”Vi är folket!”

Protesterna spred sig till det dåvarande Östtysklands andra städer. Här i Leipzig fylldes efter några veckor Karl Marxplatsen 200 meter norrut.

Den 9 oktober fanns tusentals poliser, militärer och Stasiagenter utanför kyrkan och medlemmar i SED, det socia­listiska enhetspartiet, kommenderades in i kyrkan.

Men de äkta demonstranterna behöll sitt lugn och skanderade: ”Keine ­Gewalt!” Inget våld.

Det var Tahirtorget. Fast bättre, ty det slutade inte i ett fiasko.

På Tahirtorget i Kairo, för tre år sedan när den arabiska våren högg tag i oss, fanns en miljon unga människor. Men 19 miljoner Kairobor var inte där. En av tjugo var på plats.

Vid Nicolaikirche och på Karl Marxplatsen samlades den 9 oktober 70 000 av halvmiljonstadens invånare. En av sju alltså, veckan därpå var de 120 000, ytterligare en vecka senare 320 000.

De demonstrerade mot DDR och ­Stasi, mot den totalitära realsocialismen, mot snokandet, polisstatens dagliga terror och frånvaron av demokrati, frihet och rätten att resa utomlands.

Alla var där. Utom stadens mest namnkunniga student: Angela Merkel.

Hon hade studerat kemi vid Leipzigs universitet innan hon flyttade till ­Humboldtuniversitet i Östberlin, där hon utsågs till sekreterare i Socialistiska ­enhetspartiets studentavdelning. Som politiker stack Merkel fingret ­i luften för att känna vart vinden blåste.

På olika håll i världen visste vi alla, att det skulle sluta i katastrof. Sovjet, sa vi oss, skulle ­ - som i Budapest 1956 och Prag 1968 ­- låta sitt pansar rulla in. Och i juni 1989 hade Östtysklands ledarskap, Honecker, Krenz & Co, prisat regimen i Beijing för att denna med vapen och våld slagit ner den ungdomliga manifestationen på Himmelska fridens torg.

Så blev det inte, ty Sovjet var förlamat av en politisk och ekonomisk skleros, som skulle botas med Gorbatjovs halvhjärtade hokuspokus­fraser ”glasnost” och ”perestrojka”. Fast hur knäsvagt ­Sovjet var visste vi inte då.

I stället kunde några veckor senare ­folket - med gafflar och skedar (!) – angripa den förhatliga Berlinmuren.

Och nästa söndag, den 9 november, firar världen att Muren rasade. Det var det största som skett sedan andra världskrigets slut.

Bara några få ­förhärdade gammel­kommunister - fanatiska på det sätt som ­IS­-ungdomar är i dag - fällde en tår. Tysklands finans­minister Wolfgang ­Schäuble har beskrivit det som ”vår historias lyckligaste ögonblick”. De som varit med sa: ­”Utan 9 oktober hade det ­aldrig blivit ett ­9 november.”

Gränsvakten Jäger i Berlin öppnade gränsbommen utan över­ordnades ­order. Han skildrade i torsdags sitt ­minne i Leipzigs ­lokaltidning: ”Svetten rann nerför halsen. Jag darrade i knäna. Jag kände vad som hände. Saken är klar, Östtyskland finns inte längre.”

Men minnet är kort.

En flicka, Gretchen, som på en källarkrog i går serverade mig en currywurst sa: ”Vi pratar då och då om vad som ­hände. Men det är så länge sedan ...”

Ja. Gretchen är 24 år och var inte ens född när Muren föll.

Redan i mars 1990 hölls de första fria valen i Östtyskland. Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl sa i ett tal i Leipzig att ”en mark är detsamma som en mark” ­ alltså att den värdelösa öst­marken var likvärdig den starka väst­marken. I ett huj såg sig alla östtyskar som rika. Återföreningen var - trots motstånd från både Moskva, Washington och London - ofrånkomlig och ägde rum i oktober 1990. Kohl upptäckte den ­försiktiga Angela Merkels intelligens och politiska talang och gjorde henne till ­minister.

I Leipzig, som kallades Heldenstadt, hjältestaden, återfick Karl Marx Platz sitt klassiska namn, Augustusplatz. Der ­Pfarrer, prästen, Christian Führer borde ha fått Nobels fredspris för sin roll i Östtysklands oblodiga revolution. Men han lever inte ens. Av andnöd dog han i somras, 71 år gammal.

Kommunistregimerna i östblocket föll en efter en, i huvudsak oblodigt.

Warszawa­pakten avdunstade. År 1991 kollapsade kommunismen slutgiltigt och Ryssland fick en chans att bli demokratiskt. Det fanns skäl att tro att vi såg ”The End of History”, en global era utan krig, med fritt näringsliv och liberala idéer.

Men Vladimir Putin kom emellan.

Jag läser just nu ...

... en bok från 1947 som av en slump hamnat i min hand, Frans G Bengtssons ”För nöjes skull”. Jag var gäst på konstmäklaren Berry Rommedahls 65-årsskiva på herrgården Ribbingsfors som varit Bengtssons hem. Berry inkvarterade mig i rummet, där boken kommit till. Bengtssons Remington Rand stod kvar på skrivbordet. Och boken? Kåserier - eller essäer som det aningen malligt hette på den tiden - i lärd, elegant och ­humoristisk ton. Så grann svenska skriver ingen längre.

Häftiga reaktioner ...

... blev det på mina funderingar i min förra kolumn med dess tvivel på idrottens storhet och godhet. ”Det fick mej att tänka på Karl Gerhards ord som jag själv ofta haft i åtanke: ’Jag är tacksam mot spriten för att den har hållit mig från idrotten’”, skriver min läsare på Reimersholme.

PK­-vansinnet ...

... slår nya rekord. Efter klåfingrig censur av Tintin och Pippi Långstrump kommer nu Operan i Perth i Australien med förbud mot Carmen. ”Den nya sponsorn Healthway”, noterar den ­gamle TV-reportern Tönu Nilsson i ett mejl till mig, ”kämpar mot ­röken, kröken och jöken och eftersom det i Carmen förekommer tobak ­ i salong och arior så bannlyser man den. Vad kan komma härnäst, operalitteraturen innehåller ju både ond bråd död och skör­levnad. Se upp med sponsorer”.

Följ ämnen i artikeln