Vågar du möta den som gjort din tröja?

Du har hört talas om det förr: det om usla villkor för textilarbetarna i Asien, människorna bakom lappen med texten ”Made in Cambodia”. Men du glömmer så lätt. Och vårt behov av att köpa är så starkt så det är inget konstigt med det, känn ingen skuld – du är inte ensam om att ignorera.

Men om du ändå vill veta så går 1 krona av tröjan du köper för 179 kronor till sömmerskan, i bruttolön. När alla andra kostnader dragits bort är det allt som blir kvar, en ynklig halv procent av priset på lappen i en av klädkedjans alla butiker. Inte konstigt att det blir lite om utgångspriset inte ligger högre än 179.

Jag ser Aftonbladets nya realityserie Sweatshop med unga bloggerskorna Sarah Tjulander och Lisa Tellbe. Tillsammans har de över 500 000 följare på Instagram. Konton fyllda av inspirationsbilder, drömköp, nya kläder. ”Jag köper nästan aldrig kläder, jag får så mycket skickat till mig” säger 19-åriga Lisa i första avsnittet. Deras jobb är att leva andra ungas drömliv: bruncher med färska bär, dagens outfit och sponsrade, glammiga event. Vad de har, vill andra ha. Det är hela affärsidén – och den är lyckad. Med sina välfiltrerade flöden är de perfekta annonsplatser för törstiga klädkedjor.

I Sweatshop åker Sarah och Lisa till Kambodja – av deras instagramflöden att döma för att bada och ta exotiska selfies men i verkligheten för att prova på jobbet som textilarbetare i fabrikerna som tillverkar samma typ av kläder som de hjälper till att marknadsföra. Till en början känns det naivt, tårarna som rinner när de ser verkligheten bakom plaggen på galgarna. Vad hade de väntat sig? Vem kan tro att en tröja för 179 kronor är tillverkad på rimliga villkor? Men problemet är inte vad de, eller vi trott, problemet är att vi sällan tror något alls – för vi reflekterar inte. Vi ser det vi vill ha och vi köper det utan eftertanke.

Jag hade nog också gråtit om jag varit där. Och jag hade inte heller velat sova på hård madrass bakom smutsiga plankor och äta samma ris till frukost, lunch och middag. Jag hade inte heller velat gå upp före gryning varje morgon för en dag instängd med krökt rygg i fabrik. Med en daglön som knappt räcker till ett mål mat.

Kvinnorna vars vardag Lisa och Sarah får göra plötsliga inhopp i är precis som du och jag. Hon som erbjuder sitt hem är 28 år och har jobbat i fabrik sedan hon var 14. Hennes högsta önskan är att någon gång i framtiden kunna öppna en egen skönhetssalong, men det ser mörkt ut. För det är svårt att spara ihop till drömmen när det inte finns något att spara. En annan ung kvinna berättar att hennes ögon redan blivit förstörda. Arbetspassen i fabriken har trasat sönder kroppen. Med ansiktet dolt nämner hon namnen på några av kedjorna som köper kläderna hon syr: ”uttalas det H&M?”. Vi är nästan lika gamla, kvinnorna i fabriken och jag. Vi har på många sätt liknande drömmar – men hennes går i kras av priset jag inte betalar för blusen hon syr och som jag bär.

Kanske känner du som jag skuldkänslor men kanske tröstar du dig med att ansvaret inte är ditt, att det är klädkedjorna som bär skulden. Till viss del har du rätt – som konsument borde du kunna lita på att varan du köper är okej. Men det kan du inte. Vad du däremot kan är att försöka påverka, ställa frågor och visa att du inte är lika lättköpt som kedjorna tror – ställ krav på att få veta att priset du betalar räcker till mer än 1 krona i lön till den som sytt. Fråga i butik, på sociala medier. Visa att du bryr dig om mer än billiga trender. Att du vill våga möta den som sytt din tröja.

Följ ämnen i artikeln