Alla andras problem kommer bita dig i häcken
The Police lirar i Globen.
I stället för att sjunga med tänker jag på CIA – och Ajax.
Jag ska förklara: Trummisen Stewart Copeland är son till CIA-agenten Miles Copeland. Ett av hans projekt hette Ajax. Det hade varken med tvättmedel eller holländsk fotboll att göra, utan var en operation för att avsätta Irans premiärminister Mosaddeq.
Det började 1908 med att ett engelskt företag fann olja i Iran. Under första världskriget tog brittiska regeringen kontroll över företaget och ockuperade strategiska delar av Iran. Under andra världskriget invaderade England Iran för att vara säker på att landets olja inte skulle hamna hos tyskarna. Kungen sattes i exil och hans 22-åriga (!) son sattes på tronen.
Klipp till 1951: Mosaddeq blir premiärminister. Missnöjd med att Iran enbart får en liten vinstandel från sin egen olja, nationaliserar han oljan. Notera att den västutbildade Mosaddeq inte är antiväst utan bara vill skydda landets tillgångar.
Oroad över sina oljeintressen vill England avsätta honom. Man behöver USA:s hjälp och övertygar därför CIA om att Iran influeras av kommunism – ett bra trick under kalla kriget.
Hjärnorna bakom blir Kermit Roosevelt Jr (sonson till en viss Theodore) och Miles Copeland. De två ländernas underrättelsetjänster iscensätter 1953 en kupp som leder till att Mosaddeq hamnar i finkan och den unge kungen åter sätts på tronen. För första gången har CIA avsatt en demokratisk ledare.
Resten av historien är som The Polices diskografi: Kungen blir ”King of pain” och fängslar kritiker samtidigt som han sjunger ”Wrapped around your finger” för Uncle Sam. Folket tröttnar till slut på diktatorn och revolterar 1979.
Kungens störste motståndare är Khomeini. ”Fiendens fiende…” tänker iranierna och anar föga att gubben är en ulv i prästkläder. Han tar all makt och vips blir Iran som The Polices största hit: ”Every move you make, every step you take, we’ll be watching you”.
Och nu sjunger Ahmadinejad ”Walking in your footsteps” för Khomeini. ”Every little thing he does is tragic”, antalet ”Roxanne”-tjejer på gatorna växer och Irans befolkning, som är ”Driven to tears”, har i 28 år förgäves skickat ”SOS to the world”. Först nu, rädd för att Ahmadinejad ska säga ”Bombs away”, vaknar omvärlden.
Jag säger inte att allt hade varit perfekt om Mosaddeq fått vara kvar, men kanske, bara kanske hade redan planterade frön av demokrati kunnat ge frukt nu 54 år senare. Efter att ha förgiftat roten och skurit av växande grenar ska man dock inte förvånas över ruttna äpplen som Ahmadinejad.
I sin självbiografi berättar pappa Copeland om sin och CIA-kollegornas avsky för Jimmy Carter som var president när revolutionen skedde på 70-talet. De såg honom som en ”farlig idealist”: ”Carter ansåg på fullt allvar att man måste göra det rätta och ta konsekvenserna” berättar Copeland med förundran och äckel. ”Carter förtjänade beundran för sitt intellekt, men förakt för sin idealism.”
Det är denna inställning som är grunden till världens problem. I stället för att bry sig om allas bästa tänker man bara på sitt eget. Förr eller senare hopas problemen och biter oss själva i häcken.
Jag hoppas att iranska ungdomar en dag får lyssna på The Police i stället för att ta order av the sedlighetspolis. Till den dagen, tack Stewart för att du valde en annan karriärväg än farsan.