Besinning innan bilan faller igen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske har det inte hänt någonting. Möjligen är det bara jag som har blivit gammal och kinkig. Kanske har anklagelser och hätska tongångar präglat offentlig debatt i Sverige - i varje fall i perioder - ända sedan det moderna mediesamhället blev till.

Likväl, vare sig jag har fog för det eller inte, känner jag oro för det mentala klimatet i Sverige idag, så som det speglas i aktuell debatt och journalistik. Jag är orolig över brutaliseringen av det offentliga samtalet på senare tid, över att det är stenkastning offentlighetens aktörer ägnar sig åt nuförtiden, inte kritisk analys av våra gemensamma angelägenheter. Stenarna yr i luften oupphörligen, endast objekten växlar.

Var det en propp som gick ur i samband med tsunamin för precis ett år sedan?

Ett Sverige, som inte har varit sig likt sedan folkhemmet rasade ihop under trycket av EU och globaliseringen, stod villrådigt inför en katastrof som borde ha mötts med ett väloljat undsättningsmaskineri. Där kom det ultimata beviset på Sveriges totala vilsenhet i världen.

Ett sådant bevis kunde ju inte den borgerliga oppositionen avstå från att utnyttja till sista missnöjesdroppen.

I mediernas uppdrag och affärsidé låg naturligtvis också att väl förvalta ett sådant haveri, ta vara på dess enorma indignationspotential ur vilken svarta rubriker kunde hämtas i veckor och månader.

Få reflekterade över vad som kan hända när två väl underhållna indignationsströmmar går samman med den starka kraften i all bestörtning, upprördhet och förtvivlan som utlöstes av själva händelsen.

Få fattade vilken tornado som hotar sans, vett och sammanhållning i ett samhälle när sådana virvlar möts och förstärker varandra.

Laila Freivalds blev det första och mest misshandlade offret för denna tornado. I dag måste hon ha förstärkt livvaktsskydd. Luften är full av stenar. Hon vågar inte delta i minnesceremonin för katastrofens offer, sägs det. Också det hånas hon för. Man kan liksom inte sluta.

Det förefaller emellertid som om indignationen har vuxit sig så stor i virvlarna från tsunamins framfart i vår offentlighet att detta elände inte längre räcker till som objekt för alla anklagelser.

Nu spiller de rättfärdigas upprördhet över på Migrationsverket.

Det är ju så förtvivlat lätt att vara in i hjärteroten illa berörd över champagnekalaset i samband med att en avvisning verkställdes. Det är även jag. Maken till smaklöshet får man leta efter.

Men måste även denna tråkiga historia tas till intäkt för all ruttenhet som under Göran Perssons ledning breder ut sig över hela Sverige och där numera endast oppositionen och ett urval opinionsbildare vet vad som är rätt och gott?

Jag är övertygad om att jargongen på Migrationsverket kan vara förfärlig, att många kastade sig på telefonerna och delgav journalisterna de värsta exemplen.

Jag är även övertygad om att man ska se upp med sådan jargong för den kan bli självuppfyllande, befästa en cynism som till att börja med har varit på låtsas.

Men jag blir ändå rädd när diskussionen om detta problem än en gång spårar ur i självrättfärdighet, indignation och hyckleri.

Alla journalister som någon gång har suttit på en centralredaktion vet hur jargongen på en sådan kan låta. Ofta är den ett skydd mot pressade situationer, olösliga dilemman, starka känslor som måste tyglas.

Läkare på sjukhus vet hur hjärtlösa deras samtal kan tyckas. Likväl saknar de flesta inte hjärta utan låter som de gör av motsatt skäl.

Jag är övertygad om att socialarbetare på socialkontoren kan berätta en del om vilka ord som kan användas om känsliga ting.

Jag försvarar inte de förlöpningar som tycks ha förekommit på Migrationsverket.

Men innan migrationsminister Barbro Holmberg måste skaffa sig extra livvaktsskydd bör vi besinna att människorna som hanterar flyktingärenden ställs inför emotionella påfrestningar som egentligen skulle kräva terapistöd.

Låt oss underlätta för dem

i stället för att döma, rasa och förbanna.

Yrsa Stenius