Mördarnas hantlangare är grå tjänstemän och älskande makar
En sliten kontorsstol, använd år efter år, den som satt här lutade sig mot höger armstöd där lacken slets ut och det nakna träet mörknade.
Uttråkad? Otålig? Kanske satt han obekvämt och försökte lätta på träsmaken genom att häva sig mot armstödet.
Vi har alla våra egenheter. Det gäller också tjänstemän i hemliga polisen. Stolen står i ett av förhörsrummen i fängelset Hohenschönhausen, Berlin. Hit förde östtyska säkerhetspolisen oliktänkande och oppositionella. Det krävdes inte mycket för att hamna här.
Även skrivbordet är slitet, mest till höger. Handen som vilade på höger armstöd har rört sig över den laminerade skivan. Trummade han irriterat med fingrarna? Förde han handen fram och tillbaka i en lugn svepande gest när han ställde frågor?
Ständigt var det nya ansikten. Någon som spritt otillåten litteratur. Någon som försökt lämna landet.
Säkerhetspolisen Stasi var kommunistpartiets "sköld och svärd". Det låter dramatiskt men även dramatiken har sin vardag.
Inte för den som satt på andra sidan skrivbordet förstås, den som beordrades att sitta på sina händer timme efter timme, ty den som fråntas möjligheten att gestikulera mister det mentala skydd som händer framför kroppen ger. Strax domnade händerna. Kroppen skrek. Frågorna fortsatte.
Aggressiva poliser. Soldater med blankputsade stövlar och automatkarbiner. Det är den vanliga bilden av en diktatur. Bilden borde ersättas av den slitna stolen och den plastlaminerade skrivbordet. Ingen förtryckare klarar sig utan de plikttrogna tjänstemännen och effektiva cheferna.
I ett par byggnader längre upp på gatan hade Stasi förfalskarverkstad och skola för mördare, "mina tysta soldater" kallade spionchefen Markus Wolf dem. Jag träffade honom efter kommunismens fall. En charmerande man, skämtsam. På en annan plats hade han kunnat bli företagsledare, chef för miljövårdsverket eller något sådant.
När den sovjetiska säkerhetspolisen stängde i Riga visade chefen mig runt. Han var vänlig och lite undfallande vilket inte var så konstigt. Hans värld hade just störtat samman.
Rummen och cellerna såg ut ungefär som här. Men byggnaden var högre och jag minns särskilt cellerna med galler mot innergården. Gallren behövdes inte för att förhindra flykt utan för att försvåra självmord.
Dessa nitiska tjänstemän jag träffat! Från spionchefer ner till gatans snokar och provokatörer. Männen med läderjackor som demonstrativt nära och stirrande följde efter Vaclav Havel i Prag. När kommunismen föll blev han president. De civilklädda poliserna i Amman som efter en demonstration muckade gräl: ett felaktigt ord och du blir slagen sönder och samman. När de gick såg jag dem hälsa vänligt och kollegialt på de uniformerade poliserna. Kolleger som nickar efter arbetsdagens slut.
Även förhörsledaren i denna slitna stol i Berlin hade bra och dåliga dagar. En del intagna käftade emot. En del var lätta att knäcka. Lättast var de som fördes upp från de madrasserade, mörklagda cellerna i källaren. Oftast räckte det med ett par tre dygn i mörker för att de skulle bryta samman och börja prata med väggarna de inte kunde se. Hur villiga var de då inte när de fick möta en livs levande människa i ett rum där dagsljuset föll in genom rutan bakom skrivbordet, en livs levande människa som ställde frågor och som förde handen över bordsskivan, en människa som lutade sig en aning mot det högra armstödet.
Fången fördes tillbaka till cellen, förhörsledaren for hem till familjen.
Hur var det på jobbet i dag?
Jo vars.
Mycket att göra?
Som vanligt. Vad blir det till middag?