Svenska soldaterna är inga legoknektar
”Vi är ju här för att hjälpa Afghanistans folk, inte för att politikerna där hemma ska hålla på med maktspel. Det är frustrerande att vi inte har stöd hemifrån”, säger en svensk officer.
Vi sitter i ett slummigt hus i en medeltida värld, en liten stad som är omringad av talibaner. För några dagar sedan stred de svenska officerarna och soldaterna mot talibanerna i bergen tillsammans med afghansk armé och lokal milis. Nu läser de på nätet om de rödgrönas eventuella uppgörelse med alliansen, hur vänstern styr och att någon tycker att de är Natos legosoldater.
”De pratar om att finna en uppgörelse som alla kan leva med. Borde inte Afghanistans folk vara det viktigaste?”
Onekligen har afghanerna hamnat i bakvattnet i diskussionen om den svenska närvaron. De som är livrädda för att talibanerna ska ta makten igen lyssnas det sällan på, inte heller de som bara försöker överleva.
Som doktor Adina, som förlöst tusentals barn och som är orolig över att striderna gör att patienterna ibland inte vågar sig till sjukhuset. Hon längtar intensivt efter fred och hoppas på fredsmötet mellan byäldstar och talibaner som hölls i moskén häromdagen, men det ser inte särskilt ljust ut.
Det politiska maktspelet pågår nämligen även här, även om det är blodigt och betydligt mer komplicerat än därhemma. Och propagandan flödar, särskilt från talibanernas sida. En sårad ISAF-soldat förvandlas till fem döda. Om regeringsstyrkorna drar sig tillbaka när de blir beskjutna går talibanerna ut i byarna och säger att de nu är så starka att till och med ISAF flyr från dem. Så har de lyckats rekrytera många i trakten den senaste tiden.
Men ”propaganda” finns också i Sverige. En del av kritiken mot kriget är sann och rättfärdig, tro inget annat. Men det finns också de som sprider rena lögner.
Några säger att kriget inte går att vinna, här påstår afghanska ledare att regeringen och ISAF kan driva bort talibanerna på en vecka bara de agerar kraftfullt.
Jag vet inte vad som är sant, eller om USA dolt fakta om antal döda civila och tortyr som de gjort i Irak. Det enda jag vet är det jag ser: Engagerade svenska militärer som försöker åstadkomma något, och är frustrerade över att de inte kan göra mer eftersom det saknas politisk vilja och resurser. De riskerar sina liv, sedan läser de på nätet att de är legosoldater. Inte konstigt att de blir trötta och uppgivna.