Politikkaoset - det är ju hur kul som helst
Det är ingen jordbävning. Det är ingen katastrof. Det är inget nederlag för demokratin. Det är inte, som mången pundit vill få oss att tro, ”ett av svensk politisk historias absolut allvarligaste lägen”. Undergångsprofetiorna är ett resultat av en osund symbios mellan politiker och journalister. Apokalypsen är syret i deras yrkesroller.
Det vi ser är inget sammanbrott. I stället är det parlamentarism i arbete. Parlamentarismen bygger på fria, hederliga val som ger oss ett parlament (en riksdag), vilken är underlaget för en regering som styr riket; regeringen ska alltså stödjas eller åtminstone tolereras av parlamentet.
Och, som vi nu vet, den svenska S/MP-regeringen tolererades inte. Då får nya kvastar komma till eller val till en ny riksdag utlysas.
Grattis! Det är ju hur kul som helst. Det är, för dem som gillar svulliga metaforer, ”Borgen” möter ”Vita huset”.
I många länder hycklar man inte. Man säger som det är: Politik är inte bara en sport. It’s a blood sport, en kampsport. Det gäller att segra (det vill säga vinna val). Sällan finns det ett andrapris. Men viktigt är också att hålla i minnet: Cheer up! It’s just a game.
Men partihögkvarteren är som fotbollslags omklädningsrum. Det finns kämpaanda och hat riktat mot motspelaren. Politik är - med Per Wahlöös ord om fotboll - ”doften av svett, liniment och supporterenfald”.
Politiker är inga idealismens ädlingar. ”De är”, sa tv-komikern Jay Leno, ”kändisar bland andra - bara lite fulare.”
Mark Twain var grövre: ”Anta att du är en idiot. Och anta att du är med i rege-ringen. Nej, nu upprepade jag mig.”
Tröst både för den arme Löfven och för Alliansens yra ledare är att som det nu ser ut i Sverige ser det ut i de flesta länder. Inget parti kan längre förvänta sig att få regera i majoritet. Inget land har en statsman som står över varje diskussion. Detta kanske beror på- som president Truman uttryckte saken - att ”en statsman är en politiker som har varit död i 15 år”.
Tröst för dessa länders både arma och yra invånare är att politiskt kaos på intet sätt utesluter ett fungerande samhälle, arbetsmarknad och ett expanderande näringsliv.
Vårt land lunkar på. Det kan rentav bli bättre.
Italien har sedan 1945 haft nära 70 regeringar. Bara en av dessa lyckades sitta hela mandatperioden ut. Under sin mest dynamiska tillväxtperiod, 1970-talet, då de omkring tre miljoner små- och medelstora företagen blomstrade, blev en regering som mest elva månader gammal. Kaos och tillväxt hand i hand.
Den fjärde franska republiken (1946-1958) var en period av ekonomisk tillväxt och industrialisering. Men den är ihågkommen för sina täta regeringsbyten och för politikernas oförmåga att fatta djärva och kontroversiella beslut. Kanske var den oförmågan bra för stigande levnadsstandard.
För amerikanerna hycklar vi medlidande. ”Inget blir beslutat och gjort när demokrater och republikaner är så i luven på varandra. Obama är en besvikelse. Förfärligt.” Inget gjort? Jo, med politiken i baklås ökar tillväxten månad för månad, arbetslösheten minskar och oljepriset sjunker.
Storbritannien går till val om fem månader. I generationer har landet haft växling vid makten mellan Tory och Labour. Med visshet kan sägas att inget av partierna kan vinna majoritet. Och, värre, det finns inget parti att bilda koalition med. I denna ovisshet växer den brittiska ekonomin mest och snabbast av alla i Europa. Hjalmar Mehrs diktum gäller: ”Söndrade vi stå, enade vi falla.”
Alla länder får vänja sig vid koalitioner. I Tyskland fick Angela Merkel efter landets senaste val - då landets liberaler, Fridemokraterna, raderats ut - sy ihop samarbetet med Socialdemokraterna. Ingen kunde säga att landet var instabilt därför att den processen tog tre hela månader.
Danmark går sannolikt till val veckan före det svenska extravalet i mars. Danskarna riskerar att vakna upp med verkligheten, att det SD-liknande Dansk Folkeparti blir stortingets största parti. Det kommer att ses som ett brott mot god smak. Men kompromisser och tolerans måste till om landet ska få en regering.
Då gäller Groucho Marx pragmatism: ”Det här är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra.”
Jag läser just nu …
… förre TV 4-bossen Jan Schermans memo-arer ”Räkna med känslorna”. Den är rörig och svårläst - Scherman skriver utan att använda personliga pronomen - men naturligtvis intressant och insiktsfullt om konspirationer och konflikter på mediepyramidens topp. Där finns inga gentlemän. Plump i protokollet är att Scherman politiskt aningslöst hånar ryssrädslan. Har karln hört talas om Vladimir Putin?
Mobiltelefonen …
… betraktades för bara 20 år sedan som en exklusivitet förbehållen direktörer. Den skulle förstärka ojämlikheten i samhället. Det blev inte så. Nu säger Ericssons Mobility Report att år 2020 kommer 90 procent av jordens alla invånare över sex års ålder att ha en egen smartphone. Innebär ökad jämlikhet.
SAS censurfiasko …
SAS censurfiasko...
... fick mig att tänka till. Flygbolaget ingrep mot en essä av landets bästa journalist, Per Svensson. Hans artikel handlade om hur extremhögern fått en framträdande roll i Skandinavien. Essän fick bolaget (sic!) att flyga i luften och makulera hela upplagan. Inflight-tidningen som i alla tider hetat Scanorama bär plötsligt namnet Scandinavian Traveler. Namnet ska harmoniera med bolagets slogan: ”We are travelers”. Det finns två fel i valet av ord. ”Traveler” stavas olika på två kontinenter, med ett ”l” i Amerika men med två i Europa. Värre är att ”traveller” i Europa knappast längre betyder ”resenär”. Traveller står enligt ordböckerna för ”resande” som i resandefolket, landsstrykare, lösdrivare, romer. Dessa är också målgrupper - men inte dem SAS är ute efter.