Att få komma hem till snöslask värmer mig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag är en utvandrare som kommer hem till det gamla landet på semester. Jag har med mig ostar, blommor och balla tröjor till barnbarnen (heter det fortfarande "ball"?). Ingenting är flyktigare än slangspråket.
Det finns utlandssvenskar som tror att det fortfarande är käckt och ungt att säga "vi hade roligt till tusen". Jag kommer hem till snöslask och brister ut i lovsånger över hur vackert det är.
"Det här?" säger dom som hör på. "Skulle den här grå smörjan vara vacker, du är inte klok. Men det kan förstås du säga, som slipper vara med om det månad efter månad".
Joo. Så är det förstås. Men inte bara det. För allt det nya, lysande färgstarka i mitt nya land, den skarpt blå himlen, de skära husen med turkosgröna fönsterluckor, palmer och de cerisröda blommorna, allt detta är nog fint som på vykort, men det är inte mitt landskap.
Inte de färger jag bär inom mig. Det är däremot alla de mjuka grå tonerna, det bruna och svagt violetta, de sparsmakade mörkgula fläckarna av fjolårsgräs, som sticker upp ur snön.
Mossor och lavar, gråsten och isiga trädstammar, nakna grenar mot regntunga skyar, grannarnas stillhet, det är det jag längtar efter när jag går runt i granna planscher och känner mig som turist, på tillfälligt besök.
Till och med snön gömmer färger man bara upptäcker när den är ny för ögat. Tänk, de hemlighetsfulla, starkt blåa skuggorna och det isande blanka från ett skidspår som försvinner in bland träden.
På T-centralen träffar jag en trött och lycklig flicka. Hennes läppar är svullna, hon har skavsår på hakan. "Det är det att jag kysstes så mycket", säger hon ursäktande. "Så det är ingen sjukdom", sen ler hon åt något jag inte får veta och tillägger: "Jag har egentligen inte varit ur sängen på fem dygn".
Och jag tänker att sånt är bara möjligt i ett land med mycket mörker och natt redan klockan tre på eftermiddagen. Vi ser ofta bristen på ljus som en nationell olycka. Men den kan också vara en förtrollning att låta sig sjunka ned i. Där älskande kan kura ihop sig utan att bli störda. I ett klimat där solen också på vintern brakar igång redan klockan sju på morgonen och ljuset kastar vassa ränder in genom fönsterluckorna, kan det vara svårare att koppla av, inte sant?
När jag såg den här flickans öppna, osminkat härjade och tillfredsställda ansikte, slog det mig hur vackra svenska kvinnor är.
De är inte lackerade och liksom insvepta i plast. Nej, naket och frimodigt går de ut på stan och vet sitt värde. De klär sig bekvämt, har skor som inte gör ont och byxor som det går att röra sig i. Utan att blinka bär de en slags toppiga filthattar med ett gåtfullt märke mitt fram.
En fransyska skulle aldrig drömma om att ta på sig något så missklädsamt. En svensk kvinna kan - om det roar henne - fortsätta att klä sig som en tonåring också sen hon fyllt tjugo, trettio, femtio, sextio"
Hon känner inte tvånget att bli dam efter en viss födelsedag. Här är det många som ser ut som jag. Det känns tryggt. Jag kommer hem och tycker att svenska män och pojkar är så vackra. Långbent, slängiga, går som älgar i stora, lugna skor. Blandningen av punk och fältbiolog är oemotståndlig.
Utan att tro sig om att förlora sin manlighet kan de tillåta sig stickade luvor, blommiga sjalar och barnvagnar. Och om det skulle komma till sängläge, vet jag att jag inte kommer att bli besviken.
Nästan medlidsamt kan jag tänka på de små, hårt anspända latinska männen och deras yviga tal om hur de vill låta mig uppleva söderns hetta och hur snopet kortvarig den sen är.
De tror ju att kallt väder automatiskt måste betyda kalla människor. Så är det alltså inte. Snarare tvärtom (se tidigare skildring av den mycket kyssta flickan).