Ovanligt tyst från svenska förbudsvänner när Kanada vänder
Den amerikanska tidskriften New Republic utlyste en gång en tävling om den
tråkigaste rubrik som någonsin gått i tryck. Bland dem fanns icke-nyheter, som
”Överraskningar osannolika i Indiana”, och vändningar i skeenden vi ändå inte vet
något om, som ”Nepals premiärminister avgår inte”. Men den rubrik som föranledde
hela tävlingen är den mest kända: ”Värdefullt kanadensiskt initiativ”.
Just nu kan den rubriken tvärtom stå för något av det viktigaste i världspolitiken:
Kanada har som första rika land legaliserat cannabis. Det är en väldig förändring som kan sprida sig över världen och göra slut på en repressiv politik som har sargat människoliv och berikat den organiserade brottsligheten.
Sverige borde lyssna, för vi är landet som har infört medborgarlön för brottslingar: Polisen varnar för att cannabis ”utgör ofta en basinkomst för de kriminella aktörerna”.
Cannabishandeln omfattar runt 500 miljoner kronor. Det är en pott värd att kriga om, det är där dyra bilar och stora klockor finns att hämta.
Och du behöver ingen utbildning, du behöver bara en tjeckisk pistol för sju tusen och en handgranat för en tusenlapp och skrämma dig in på marknaden genom att vara lite galnare och farligare än den som tidigare stod i parken och sålde.
”90 procent av allt våld i de kriminella kretsarna i Göteborg är i grunden relaterat till narkotikahandeln”, gissar en spanare.
En utredare i Stockholm hävdade häromåret att den akuta polisbristen gör att de lägger våldtäktsärenden på hög, även när det finns namngivna misstänkta. Men när det luktar cannabis i en trappuppgång i Västra Hamnen i Malmö skickar man insatsstyrkan för att slå in dörren. När två ungdomar på Hisingen i Göteborg röker på jagas de med en helikopter och fyra patruller. Och staten har alltid tid att lagföra patienter som självmedicinerar mot kroniska smärtor.
Motsvarande nästan 2 000 polistjänster ägnas nu åt knarkärenden, en fördubbling sedan millennieskiftet. Mer än en fjärdedel av alla som sitter inne gör det för narkotikabrott. Det kostar två miljarder om året, och till den kostnaden får unga, tidigare ostraffade en elitutbildning i tung brottslighet.
Allt detta för att staten desperat ville att vi skulle fortsätta bli degiga i huvudet av alkohol i stället för gräs. Och inte ens det lyckades.
1988, när det blev förbjudet att knarka, hade andelen som testat länge varit rekordlåg, sedan dess har det ökat till rekordhöga nivåer. Enda förändringen är att drogerna blev mer potenta, av samma skäl som amerikaner gick från öl till starksprit under förbudstiden: det är lättare att gömma. Halterna av det aktiva ämnet THC i haschbeslagen har tredubblats på tio år och vi har fått syntetiska spice-varianter som faktiskt kan döda.
Det är anmärkningsvärt att det är så tyst från svenska förbudsvänner när Kanada nu vänder. Kanske för att deras argumentation så länge inskränkte sig till att alla som var kritiska var stollar som inte visste något, eller pundare som visste för mycket.
Nu kommer reformen i stället från något så tråkigt som ett värdefullt kanadensiskt initiativ. Då är slutet nära.
Tio år av misslyckanden
IDPC, ett internationellt nätverk av 177 organisationer, visar i en ny rapport att den
globala narkotikadödligheten har ökat med 145 procent på tio år. ”En spik i
knarkkrigets kista” som de sammanfattar rapporten.
Boktips
Några viktiga böcker om kriget mot knarket är Magnus Lintons ”Knark: En svensk
historia” (Atlas, 2015), Johann Haris ”Att tysta skriket” (Massolit förlag, 2016) och Tom Wainwrights ”Narconomics” (Nona, 2018).