Hög tid att falla på knä inför Nato
Jag såg president Obama hålla tal i en gyllene kultursal i Bryssel.
Jag skämdes.
Ty på tv såg jag att fonden bakom Obama utgjordes av Europas flaggor, 28 länders. Alla jag kan tänka mig nästan: Danmarks Dannebrogen och Storbritanniens Union Jack, Cyperns olivkvist, Kroatiens schackbräde i rött och vitt, Tysklands och Frankrikes trikolor (och dessutom Kanadas lönnlöv och Amerikas Stars and stripes).
Men inte vår svenska blå-gula.
Ni har redan gissat varför: Obama talade i ett Nato-sammanhang - och Sverige är ju inte medlem i Nato (förkortning av The North Atlantic Treaty Organization, ofta Atlantpakten kallad), den fredliga, demokratiunderbyggande försvarsorganisation som bildades 1949 och som Sverige tackade nej till medlemskap i och fortfarande vägrar att ta i hand.
Hur fan kan vi?
Vi är offer för samma högfärd som vi i decennier visade för EU. Ni kommer ihåg Palmetidens föraktfulla fnysande över ”rikemansklubben i Bryssel”.
Endast tack vare Ingvar Carlssons kloka taktik blev vi 1995 äntligen - 30 år för sent - medlemmar i EU.
Samma högfärd finns i vår hållning till Nato. Vi hade vår neutralitet. Denna hade möjligen egoistiskt tjänat oss väl under andra världskriget. Men jag är övertygad om att nu, när vi än en gång i orostider försvarsmässigt står nakna, är dess värde noll.
Vi är i en tid då vår granne Vladimir Putin drivs av osunda böjelser, nationalism och narcissism. Dessa leder honom till nya krigiskheter. Vi är lika uselt rustade som vid andra världskrigets utbrott. Vi kan inte, som optimist-ÖB:n Göransson säger, hålla stånd en vecka. Rätt svar: två dagar. Högst. Att ge oss själva bättre bett, efter tio förödande slappa år, tar lång tid.
Statsminister Per Albin Hansson hade strax före krigsutbrottet 1939 lögnaktigt försäkrat: ”Vår beredskap är god.” Sedan rustade han. Han beställde genast två kryssare. Den snabbast byggda var klar redan 1947, bara två år e f t e r krigsslutet. Den andra behövde ytterligare ett år för att bli klar.
Uppgiften finns i en bok som generallöjtnant Carl Björeman haft vänligheten att skicka mig, ”Var vi redo?” Han skildrar det svenska försvaret under Kalla kriget och avslöjar förvirring, obeslutsamhet och hur vi omoraliskt höll handen för ögonen och hoppades på det bästa. Björeman - en alert yngling, 90 år gammal -skrev något tidigare en bok vars titel avslöjar hur det har kunnat bli så här: ”Försvarets förfall. Konsten att lägga ner försvaret utan att någon bryr sig”. (Det är skäl nog för att inte rösta på Reinfeldt i valet i höst).
Det går inte fortare att bygga upp ett försvar nu än på Per Albins tid. Redan 1985 betonade flera säkerhetstänkare, Wilhelm Agrell, Ingmar Dörfer, Johan Tunberger, Kristian Gerner med flera, ”vårt ökade behov av försvar mot överraskande angrepp”.
Sällan har risken för överraskande angrepp varit större än nu. Vårt svar har varit att skicka två flygplan till Visby. Mer kan vi inte göra: den svenska armén kan i dag mönstra lika många soldater som det finns folk knutna till Göteborgs universitet.
Så vad finns det för alternativ? Inget. Låt oss snarast falla på knä och be: ”Snälla Nato, förlåt oss vår arrogans och vår hycklande neutralism. Kan vi nu äntligen få vara med ...”
Medlemskapet innebär det skydd som De tre musketörerna i Dumas roman uttryckte i sitt valspråk: En för alla, alla för en.
Nato - nu anfört av den danske folkpartisten Anders Fogh Rasmussen men från oktober i den norske socialdemokraten Jens Stoltenbergs händer - befinner sig oftast i ett fredligt tillstånd. Men det ingrep när serbernas barbari i Bosnien gick över alla gränser och likaså när våldsmannen Milosevic började fördriva 800 000 albaner från deras hembygd i Kosovo. Nato har tränat soldater i Irak, förhindrat piratdåd i Adenviken och på FN:s uppdrag intervenerat i Libyen.
Det är Nato som nu i veckan från luften ökar skyddet över baltstaterna och patrullerar Östersjön.
Som ni ser: Nato har en hyfsad cv. Men svensk vänster har i generationer demoniserat Nato som en amerikansk agressions-maffia. Den har alltid vunnit debatten: andelen svenskar som inte vill att Sverige går med i Nato är dubbelt så stor som dem som önskar anslutning. Kört lopp.
Min vän, statsvetaren Magnus Christanson på Försvarshögskolan, sa vid en lunch i veckan att ”svensk säkerhetspolitik har kört in i en återvändsgränd”.
Tre faktorer, menade Christiansson, måste uppfyllas för att den svenska attityden ska förändras:
1 Folk måste uppleva hotet.
2 Det måste kosta att vara utanför.
3 Det måste till en ny generation socialdemokrater som ersätter Carl Thams och Sven Hirdmans dominans i frågan.
Hirdman var i många år Sveriges ambassadör i Moskva och sitter i styrelsen för den ryska statens institut för internationella relationer; han kan ses som en sleeping agent för ryska intressen.
Han har på några veckor hunnit försäkra att:
1 Ryssland har inget intresse av ett kaotiskt Ukraina,
2 President Viktor Janukovytj sitter sin mandattid ut.
3 Att Putin inte har intresse av att inlemma Krim i Ryssland.
Tre fel av tre möjliga.
Det är så Natodebatten förs.
Tre fel av tre möjliga.
Jag läser just nu…
Bertil Torekulls ”Att dansa med vargar” om förhållandet mellan slavar och slavägare. Intensivt och med många adjektiv berättar han om Albert Bonnier som gav honom sparken, bankmannen Jacob Palmstierna till vilken han blev ”en storebror” trots att han vållat Palmstiernas fall, Peter Wallenberg och Ingvar Kamprad. Mycket avslöjas. Mest förfärad blir jag av misstanken att en rättegång för skattebrott, 1977 mot två bröder Bonnier (i vilken de helt friades) initierades av dåvarande riksbankschefen Krister Wickman som hämnd för att Bonnierpojkarnas far, Tor, haft ett kärleksförhållande med Wickmans hustru, konstnärinnan Ulla Sundin.
Ett fotbollsfans död…
i Helsingborg i söndags väckte i mitt minne liv i en formulering av Per Wahlöö i hans nyckelroman om Malmö FF. Den beskrev stämningen i ett omklädningsrum ”med dess lukt av svett, liniment och supporterenfald”. Ja, något tommare och enfaldigare än att viga sitt liv åt ett fotbollslag finns inte.
Taskig tajming…
har Björn Ulvaeus drabbats av. Han donerade en mille till Reportrar utan gränser - samtidigt som grundaren av organisationen, Robert Ménard, i franska staden Béziers valdes till ny borgmästare - representerande Marine Le Pens kvasifascistiska Front National.