Nils Horners mod är oomtvistat
Nils Horner – den 51-årige reportern som mördats i Kabul – var en ensamvarg som jagade nyheter och stämningar i jordens mera exotiska miljöer: i Afghanistans osäkra byar, New Delhis myller, Kambodjas djungel.
Det finns alltså en viss logik i att han blev offer för faran som ingår i en utrikeskorrespondents kalkyler inför sina uppdrag.
Han blev Sveriges radios mest effektive reporter genom att alltid vara utryckningsberedd, ha situationen klar på sina fem fingrar, ge sig i kast med uppdraget i samma ögonblick han landat, finna originella infallsvinklar, skickligt hantera radions särart – ljudet – och att lämna i tid.
Det var aldrig tal om att Horner skulle tas hem till Gärdet från Asien för att bli ”mera svensk”. Han hade gjort sig ovärderlig.
Jag umgicks en del med honom, när jag 2001-02 var Aftonbladets man i Afghanistan och bodde i Pakistan. Horner bodde i grannlandet Indien. Vi till och med delade Svenska afghankommitténs gästvåning, när vi både båda, var för sig, var på uppdrag i Kabul.
Vi spisade ihop, pratade korrespondentminnen och försökte oss på utvärderingar av situationen.
Jag fann honom allmänbildad, förnuftig och disciplinerad. Men samtidigt höll han sig på sin kant. Han hörde inte till den allmänna glammande korrespondentmobben.
Krigsrapportering är en farlig syssla. Det har det alltid varit. Den omges samtidigt av floskler. När, som händer, att korrespondenter och fotografer stupar heter det alltid: ”Han var det engagerade vittnet och den modiga reportern. Kriget – det här sades om fotografen Capa – var hans verkliga älskarinna.”
Jag kan inte i detalj bedöma Horners drivkrafter i jobbet. Men hans hunger på händelser var stor, hans sinne för exotism större, hans mod oomtvistat och hans stil bättre än de flestas.
Han tog sina risker i en tid då reportrar blir beskjutna a v s i k t l i g t på grund av sitt yrke. Ordet PRESS på den skottsäkra västen är en måltavla.
Jobbet har blivit farligare. Den polska stjärnreportern Ryszard Kapuscinski har i sin ”Reporterns självporträtt” skrivit, att ”döden är medräknad i mitt korrespondentlivs kalkyl. När jag for till Angola utgick jag ifrån att jag snarare inte skulle komma tillbaka därifrån”.
Kidnapping är i Syrien numera en etablerad – nästan överetablerad – inkomstkälla. Reportrar är i folkresningens rivaliserande grupper avskydda som sanningssägare. Fotografer måste hindras att låta sina gräsliga bilder att nå omvärlden.
Men reportrarna fortätter. Det låter högtidligt och är sant: De gör det för att vi ska få veta vad som händer i världen. Några får betala ett högt pris – med sitt liv.