Till slut förgör Putin sig själv - men till dess?
Roquebrune-sur-Argens. Det var musikafton på vinslottet i den här provencalska byn. Efter Ravel, Mozart och Händel var det utspisning i slottsträdgården. Där kom jag i samspråk med två herrar med totalt olika bakgrund men med samma åsikt i världens just nu mest brännande fråga.
Ämnet: Ukraina.
Frågan: Vad ska vi göra?
Den ene herren var Jurij, en oligark från Ukraina, som i Skottland byggt upp laxodlingar och nu vill ha samma framgång med vin och olivolja. Ukrainsk nationalist. Rik som ett troll. Den andre var Tom, en amerikansk flygöverste, pensionerad radarspecialist med erfarenhet av Vietnamkriget.
Jurij sa: ”Vi vill att Nato håller sig borta. Vi vill inte bli en amerikansk koloni.” ”Men, Jurij”, föll jag in, ”hur ska ditt land värja sig mot Vladimir Putin, om inte vi i västvärlden kommer med sanktioner och har en krigsmakt som är beredd?”. Jurij svarade: ”Utrikesminister Kerry är en cowboy.”
”Nåja”, sa överste Tom. ”Men jag tycker som Jurij. Detta är inget som Amerika har med att göra. Ukraina är en europeisk angelägenhet.”
”Men”, sa jag, ”att inte skydda Ukraina är att ytterligare stärka Putin. Och sedan kommer han att äta sig in i alla sina grannar - Moldova och baltstaterna och så placerar han ut missiler på Gotland och …”
”Det är priset för att inte ha ett försvar”, sa överste Tom. ”Jag tycker vår president (Barack Obama) gör rätt som inte ger sig in i krig i fjärran länder.”
”Men”, föll oligarken Jurij in, ”i slutändan kommer Putin att förgöra sig själv.”
Kanske. I väntan på det så har det lågskaliga inbördeskriget i Ukraina slukat allt intresse för utrikesfrågor. Det finns ingen plats för Centralafrikanska republiken, där ett folkmord utvecklas. I grannlandet Rwanda hackades på liknande vis på en enda månad 800 000 människor ihjäl 1994 innan FN vaknade.
Och Afghanistan - vad händer när på en gång alla FN-trupper drar sig tillbaka? Tar talibanerna över? Är det slut med att flickor får gå i skola? Jag är optimist. Jag tror att 13 års närvaro av omvärldens omsorg har satt spår och skapat viss stabilitet.
Men Syrien? Medan vi ingenting läser och ingen vågar sig dit fortsätter vidrigheterna, inklusive kemisk krigföring. Det ser ut som om president Assad vinner. Men al-Qaidagrupper är redo för ett trettioårigt krig. Så blir det. Irak, som befriades från våldsmannen Saddam Hussein, har omärkligt gått in i ett religionskrig mellan majoriteten shiamuslimer och minoriteten, sunni. Fundamentalismen vinner terräng. Hopplöst case.
Och kring Nordostasien, inkluderande Nordkorea, låter vi en okunnighetens dimma lägga sig, trots att det är brännpunkten för en framtida konfrontation mellan bjässarna Amerika och Kina.
Det finns bara plats för Ukraina.
Detta i sin tur utkristalliserar uppseendeväckande positioneringar. President Putin får i sin expansionism stöd både av vänster- och högerpopulister.
Det ser ut som en paradox. Men den är inte konstig. Likheten mellan vänster- och högerextremism är, både i ideal och i metoder, slående. De har det utopiska tänkandet gemensamt, de vill skapa ”en ny människa” eller ”ett tredje rike”. Båda har - som Uppdrag granskning föredömligt belyst - låga trösklar för att använda våld. Putins handlingskraft och oskrymtade machonationalism har sina rötter i marxistisk uppfostran och får honom att likna Mussolini. Sådan attraherar både pseudofascister och vänsternostalgiker. De förenas i sitt förakt för EU; i den frågan har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraternas toppnamn samma åsikt.
I en tv-debatt i söndags slog Carl Bildt huvudet på spiken: ”Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är siamesiska tvillingar, när det kommer till synen på EU. Sjöstedt och Åkesson vill försvaga och splittra Europa i ett läge när vi behöver stärka det. I land efter land ser vi hur vänster- och högerextremister går hand i hand.”
Typiskt var därför att Marine Le Pen, ledaren för det högerextremistiska Front National och av nyhetsmagasin beskriven som ”Frankrikes mäktigaste kvinna”, berättade om sin faiblesse för Putin.
Le Pen sa, när jag som reporter nyss följde henne på valturné: ”Jag är bara förvånad över att EU förklarar kallt krig mot Ryssland. Bryssel ska inte bestämma vem Ukraina ska leva i partnerskap med.”
Men har extremisterna ens rätt i sak? EU:s sanktioner bedöms av realister som harkrankiga. Tyskarna är uttalat rädda för Ryssland och ängsliga för att inte få den ryska gas som håller deras näringsliv igång. När fransmännen ekänner sig till sanktioner gör de undantag för de örlogsskepp de bygger för den ryska krigsmakten.
Vill vi stödja Ukrainas demokratiska krafter och ett närmande till västvärlden behövs större offervilja från EU-länderna. Joschka Fischer, ur Die Grüne, tidigare utrikesminister i Tyskland, har skrivit, att efter tragedin i Ukraina kan ingen i Berlin försvara de tyska ledarnas inställning.
Det behövs en energiunion. ”Det är dags för Europa att visa vad det går för.”
Kanske erinrade sig Fischer vad som i Berlin utspelades under hans första levnadsår 1948-49. Stalin skulle då med en blockad strypa Västberlins alla invånare. Amerika och Storbritannien svarade med att i en anda av offervilja, manlighet och äventyr i en ”omöjlig” luftbro flyga in miljonstadens förnödenheter inklusive koks till kaminerna.
Den gången vann anständigheten och friheten.
Jag läser just nu ...
… på tillfälligt besök i Sverige mina svenska favorittidningar. Den ena är Sans, husorgan för otroende förnuftsmänniskor, humbughatare, darwinister och filosofiintresserade. Flott, välskriven, utgiven av Humanisterna. Den andra är Östermalmsnytt, en lokaltidning på riktigt som skildrar byggplaner i sitt närområde och har notiser om väskryckare och nya espressobarer. Det är journalistik.
Bristen på konkurrens ...
… i trafiken gör att Sverige isoleras allt mer. Det statliga färjemonopolet på linjen Puttgarden-Rødby tar 74 Euro för biloch två personer för en 45 minuters enkelresa. Öresundsbron är än värre, 78 Euro.
Det är bevis för tolerans ...
… att den 25-årige österrikiske dragartisten Tom Neuwirth under namnet Conchita Wurst i Eurovisionsschlagern kröntes till Europas nya sångdrottning. Det är bevis för en ny fördomsfri era. Sakta i backarna. Den amerikanske nöjesimpressarion P. T. Barnum förevisade dvärgar, fejkade kändisar och ”skäggiga damen”. Redan på 1800-talet sa han: ”Everyone comes to a freak show.”