Invandrare stoppades av polis – ni anar inte vad som hände sedan

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Arkivbild.
KOLUMNISTER

Den 25 augusti i år stoppades en man med invandrarbakgrund av polisen i Stockholmsförorten Husby.

Så långt är ingenting ovanligt.

Ovanlig, rent av mycket ovanlig, är däremot juridiska upplösningen av denna alldagliga polisiära insats, men låt mig ta till det dramaturgiskt inte helt ovanliga greppet att spara finalen och i stället börja från början.

På förmiddagen den 25 augusti stoppades en 36-årig man av en polispatrull. Han var i bil på väg till en pakistansk festival i Husby gård tillsammans med sin fru och två av parets barn.

Trebarnsfadern, vi kan kalla honom Mohsin, är ordningsam, arbetar med IT, tidigare ostraffad.

Kanske är denna information ointressant i sammanhanget. Kanske är den väsentlig, då släkten är välintegrerad medelklass som känner till sina rättigheter.

Poliserna stoppade Mohsin eftersom han svängt in på en väg man inte får köra bil på. Han ombads stiga ur. Om vad som sedan skedde går versionerna isär.

Bilföraren hävdar att en av poliserna var väldigt aggressiv, slog av honom glasögonen, slog honom med två knytnävsslag i bröstkorgen och pepparsprejade honom.

Polisen hävdar att han gjorde våldsamt motstånd och att den svårhanterliga dragkampsituation som uppstod löstes först med sprejen.

Mohsin fördes till arresten. Han släpptes några timmar senare. Misstankarna om narkotikabrott och drograttfylla var då avskrivna.

Här skulle berättelsen kunna ta slut. Barnen är i och för sig fortfarande rädda för polisen, men minnena bleknar rimligen så småningom.

Men det upprättades en anmälan om våldsamt motstånd. Och några månader senare damp ett åtal ner i brevlådan. Advokat var inte förordnad. En juridiskt skolad släkting med kontaktnät ordnade dock fram en försvarare.

Mohsin hade gjort en motanmälan. Men den blev snabbt nedlagd. Polismannen hade handlat korrekt, ansåg åklagaren som fattade beslutet.

Huvudförhandlingen hölls i Solna tingsrätt den 20 november med start klockan 13 och var överstökad på någon timme.

Av domen framgår att polisen detaljerat berättat om hur våldsamt Mohsin protesterade mot att sätta sig i polisbilen och att han inte hade något annat val än att plocka fram sprejen.

Under normala omständigheter hade det därmed varit kört för den åtalade. Polisers vittnesmål tillmäts nämligen tyngd i rättssalar.

Men det fanns ytterligare en polis på plats. Och han fattade ingenting av kollegans berättelse. Visserligen uppvisade Mohsin ”viss initial motsträvighet genom att inte omedelbart följa med till polisbilen”, men han fogade sig snabbt och gjorde som han blev tillsagd.

Något våld behövde inte användas, sa den vittnande polisen. Och till råga på allt fick han själv pepparsprej i ögonen.

I sin dom konstaterar tingsrätten suckande att ”de båda polismännen har lämnat helt olika beskrivningar av vad som hände när XX blev tillsagd att följa med bakom sin bil”.

Mot denna bakgrund blev det självfallet friande dom.

Historien väcker frågor. Den mest uppenbara: Varför väcktes ens åtal? Sannolikheten för framgång för åklagaren var ju bara obetydligt större än att Annie Lööf skulle släppa fram en socialdemokratisk regering utan att ställa krav. Mer begripligt vore om polisen ställdes inför rätta.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med den här berättelsen. Den bekräftar ingen tes. Diverse snuthatare kan givetvis utnyttja den, men måste i så fall välja att bortse från att en polismans vittnesmål var avgörande för utgången.

Inte heller är det ett klockrent exempel för den som vill hävda att människor med invandrarbakgrund diskrimineras av rättsväsendet. Den åtalade friades ju.

Men någonting tror jag att berättelsen om Mohsin har att lära oss.

Därför ökar antalet brott i Sverige 00:43

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM