Här i svenskbyn fortsätter livet i ryssens skugga

Generationer av lidandeSvenskättade familjen Norberg i Gammelsvenskby i Ukraina tiger och lider i det tysta och kämpar för ett bättre liv, trots hotet från grannen.

Det är veckan då a) svenska försvarsministern sannolikt sover dåligt, b) gotlänningar frågar sig vad de ska ta med sig, om de tvingas fly och c) Centern skaffar sig åtminstone en ny röst - min - genom att vara först om att föreslå, att försvaret stärks.

Det är veckan då en gammal litania blivit aktuell: Tänk om ryssen kommer!

Det är då jag frågar mig: Hur tänker familjen Norberg om situationen i sitt land? Och om framtiden?

Jag tror mig veta. Victor Norberg, 63, och hustrun Anna, 62, brodern Johannes, 60, sonen Valdemar, 36 och barnbarnet Alexander, 16, är ukrainare. De bor 15 mil norr om det Krim, som - ungefär som ­Hitler 1938 gjorde i Sudetenland - kapats av president Putins ryska trupper.

Klanen Norberg tänker inte ett skvatt på det ryska övergreppet, på stats­skulder, krisen och omvärldens beslutsvånda.

Jag kan för mitt ­inre höra mamma Anna säga: ”Det är som det är.”

Klanen Norberg vet sedan nio generationer tillbaka hur illa det alltid är, när tsarer, revolutionärer, kommunister och paranoida säkerhetsmän, jordbruksreformerare och vår tids ­neo­stalinistiska putinister och klepto­krater härjar.

Jag mötte norbergarna, när jag i somras bilsemestrade i Ukraina. Jag fick infallet att försöka hitta svensk­ättlingarna i orten med sagoboks­namnet Gammalsvenskby.

Det var lätt. Gammalsvenskby har 230 år efter invandringen till en bördig slätt vid floden Dnjepr fortfarande 130 människor som räknar sig som svenska invandrare.

För Norbergs startade det i Baltikum, på Dagö. Ön ligger nu i Estland men var en svensk besittning med en svensk­talande bondebefolkning tills Karl XII i Poltava, som ligger i det nuvarande Ukraina, besegrats av Ryssland.

Katarina II ville modernisera sitt ­Ryssland och stimulerade invandring, ­ofta med tvång. Tusen Dagösvenskar gjorde 1781-82 en nio månader lång marsch från Östersjön till Svarta havet. Förtryckta bönder nappade på vad som uppfattades som ett generöst erbjudande - bördig jord och färdiga hus väntade dem.

Naturligtvis var det lögn. Det blev en dödsmarsch med barn, oxar, hästar och kärror. Bara 135 av svenskarna kom levande fram; barn och gamlingar dukade under av köld och sjukdomar.

De byggde sig kojor, satte spaden i den svarta jorden och byggde sin första kyrka.

Av den lilla skaran blev ett samhälle som sedan överlevde

1) Krimkriget,

2) ryska revolutionen följd av

3) inbördeskriget mellan de röda och de vita,

4) Moskvas brutala sovjetisering med mord och deportationer för den ukrainska eliten,

5) en framkallad hungersnöd, holo­domor, som kostade miljoner människor livet,

6) tvångskollektiviseringen av det som kallades Europas kornbod,

7) religionsförföljelsen,

8) Stalins paranoia och terror på trettio­talet (en minnessten vid kyrkan talar om ”oskyldiga svenska bybor som bortfördes och försvann”, 18 personer 1937),

9) andra världskrigets utbrott,

10) tysk ockupation,

11) en ny svält,

12) Sovjets återtagande av området,

13) deportationer till Sibirien och slutligen

14) de två senaste decennierna en ­återgång till ”normalt liv” och återprivatisering av deras jordbruk.

Det var denna fantastiska historia - med lidande följt av värre lidande - som jag ville tala med dem om. Vi satt i trädgården bland ankor, torkad fisk på en klädlina och mognande äpplen innanför ett staket, målat i blått och gult, (det är ju både Sveriges och Ukrainas national­färger).

Tre generationer Norberg och de representerade överlevnadsvilja och patriotism.

De var inte märkta av allt våld och alla lögner de utsatts för. De talade inte om Berija, som var Stalins säkerhetschef. De hade inga perspektiv på de 70 destruk­tiva kommuniståren. Det ringde inga klockor, när jag nämnde sovjetledarna Krustjev och Gorbatjov. Det var som om tiden stått stilla - och skulle fortsätta att göra det.

Tiga och lida men i små ting se till att man får det bättre.

Jag besökte storstaden Odessa och bilade mellan väldiga vete- och solrosfält till Krim; jag ville se Villa Livadia, där Jaltakonferensen hölls, den som ­delade Europa i öst och väst.

Jag pratade mig fram och fann, att Ukrainas Medelsvensson var en hygglig, stillsam människa, med avsmak för politikers, homofobers och oligarkers maktkamper i huvudstaden.

Med tålamod ville han materiellt ­ skapa sig ett bättre liv: måla lägenheten, köpa Ikeamöbler på nätet, skaffa nya jeans, installera kylskåp och att ­köra en begagnad Lada. Sverige på ­femtiotalet, Italien på sjuttiotalet.

Jag var också i den nu så aktuella huvudstaden Simferopol. Där körde jag vilse i jakt på ett hotell. En hygglig farbror lotsade mig rätt, körde många kilometer extra för min skull. Nu efteråt ­undrar jag: var han ryss eller ukrainare? Jag var naiv och hade inte förstått att den frågan skulle blossa upp. Dom vill bli som vi, hade jag sagt mig. De vill ha demokrati, göra sig kvitt korruptionen och ta steg mot EU.

Det fanns inte på min karta, att Ukraina sju månader senare skulle resa sig i en klassisk, folklig revolution mot en ledare - en tjuv - som samlat politisk och ekonomisk makt i sin egen hand.

Det finns olika tolkningar av det som nu sker. Den märkligaste är Kremls, adopterad av ung intellektuell svenska vänster: Det var en statskupp iscensatt av nazister och judar, i så fall en unik allians.

Utgången för Ukraina vet vi inte - det är ett ödestyngt val mellan ett närmande till Europas hjärta eller ­anslutning till en allians av östdiktaturer.

Men det är en rimlig profetia att säga, att vi ser början till Vladimir Putins försök att förgöra sig själv.

Och med en minnes­bild från Gammalsvenskby ­undrar jag, om Lenin fort­farande står staty framför Kulturhuset.

Heimersons tre

Jag läser just nu en biografi över min idol Raymond Chandler, den bästa kriminalförfattaren i historien, skaparen av noir-fiktion. I totalt bara åtta romaner var han dialogers och metaforers mästare. Tom Williams ger i ”A Mysterious Some­thing in the Light” bilden av en vresig ensamvarg med integritet, elegant och alkad och ­hågkommen för vackert språk och bitter attityd.

Anna Ibrisagic är en M-politiker som granskats av DN och befunnits göra ingenting i Europaparlamentet. Hon har ett Twitterkonto. Det är tomt. Hon bloggar inte. Hennes pressekreterare säger: ”Hon med­delar sig genom Facebook.” Pressekreterare? Som gör vad? Betalad av vem?

Var vänner på vägen löd en gammal ramsa. Slut med det. Polisen vädjar till oss bilister att vi inte med blinkningar ska varna varandra för poliskontroller. ”En rattfyllerist”, säger med uppskruvad vakthavande befäl vid Örebropolisen, ”ska inte kunna vända om och kanske köra ihjäl en familj för att han blivit varnad.” Nej. Men det är för onödiga, taskiga fartkontroller vi varnar. Fortsätt blinka!

Följ ämnen i artikeln