Baskien visar vägen mot ett EU utan murar
SAN SEBASTIAN. Jag blir både lugn och uppspelt – denna vinter annars präglad av taggtråd och förfall, sammanbrott och upplösning och där gränskontrollant plötsligt är ett framtidsjobb – av att några dagar vistas i det livsnjutande, pintxo-mumsande San Sebastian.
Kanske går inte allt åt helvete.
Harmonin i San Sebastian beror mindre på att den vita staden vid Biscayabukten i nordligaste Spanien utsetts till EU:s kulturhuvudstad 2016 (vem bryr sig?) utan på att ett av Europas mest blodbesudlade och terrordrabbade områden i smyg blivit lugna gatan.
Livet i Baskien präglades i 50 år av ETA, separatiströrelsen som strävade efter Euskadi Ta Askatasuna, ”det baskiska fosterlandet och friheten”. Baskerna - en distinkt etnisk grupp - var nedtryckta under Francodiktaturen. De förbjöds att tala sitt eget språk.
ETA:s strävan efter en självständig stat övergick i terror med kidnappningar och politiska mord. ETA-cellerna mördade fler än 800 poliser, frankister och byråkrater.
Med demokratin efter Francos död 1975 fick baskerna sin frihet, egna partier och ett självstyre med egen regering.
ETA fortsatte dock att kriga. Stödet för dem sinade; i val fick separatister max 15 procent av rösterna. Även revolutionärer får nog av extremism. ETA upphörde med militär aktivitet, inte ett attentat har utförts sedan 2009.
Under mina dagar i Baskien träffade jag inte en enda revolutionsromantiker. Baskerna är som västeuropéer mest: De vill köpa ny tvättmaskin och planera påsken på Maldiverna. Baskiska undervisas i skolan. Det finns minst två baskiska tv-kanaler och dagstidningar är fyllda av de baskiska ordens alla X och Z. Stadsteaterns Shakespeareförställning spelas på baskiska.
När några stiliga statsanställda kvinnor gnäller på att ännu mera kunde göras kan ingen precisera vad. Den chaufför som skjutsade mig från flygplatsen i Bilbao tyckte däremot att det ska vara slutgnällt. Han sa triumferande: ”Vi har högre löner och lägre arbetslöshet än de har i Madrid.”
Baskiens autonomi underordnad Madrid är ett exempel på hur det fragmentiserade Europa för en gångs skull har en berättelse med happy end.
Vi brukar ondgöra oss över stamstrider i Afrika. Men Europa är ännu mera mångfacetterat. Antalet nationalstater är 49. Wikipedia registrerar 53 språk på vår kontinent. Umgänget mellan länderna har oftast skett med vapen. Nu är kontinenten politiskt stagnerad, dess befolkningar åldrade.
EU skulle både vara ett fredsprojekt och skapa världens största marknad, 500 miljoner människor. EU har lyckats med båda.
Men det som nu sker är att Europa rämnar. Vi är mästare på gränser. Det var i Europa järnridån gick ner. Det var här Berlinmuren restes. Nu är vi där igen. Ingen vill vara med, alla vill slippa ”klubbens” regler och tillskansa sig nya förmåner.
Med svensk hjälp - gränsbommen på Öresundsbron - har det härliga passfria Schengen fått en dödsstöt. Samarbete mellan EU-länderna är en chimär. Gammaldags nationalism sprider sig med ebolas hastighet i flera östländer. EU:s nästan enda fattiga land, Grekland, får ta smällen av folkvandringen in i Europa. Efter två terrordåd i Paris lever Frankrike nu i ett odemokratiskt undantagstillstånd.
Öppenhet, liberalism och framtidstro är skrotade.
Fler utbrytningar och uppbrott behövs inte. Det var bra att Skottland beslöt sig för att fortsätta att vara en del av Storbritannien.
Därför är det illasinnat och korkat att en stor del av den brittiska väljarkåren vill att deras land ska bryta sig ur EU. Storbritannien är världens femte största ekonomi, man har nytta av EU och EU har nytta av Storbritannien. Dess parlament är världens bästa och fostrar skickliga (och roliga) politiker, dess byråkrater är viktiga när det låser sig i Bryssel.
Det är för lite för EU att bara ha Tyskland och dess förbundskansler Angela Merkel som stabilisator i det röriga Europa.
Tryggt dock att Merkel klarar sitt lands interna tvister i flyktingfrågan. Hon puttas inte undan. Hennes idealism - Wilkommen-politik - stöds av näringslivet och hantverksorganisationerna.
Varför? De vet att Tyskland behöver nya flitiga händer och skarpa huvuden.
Jag träffade nyss en kvinnlig tysk ägare till hotell i Lüneburg och det chica Sylt. Hon var välklädd, stram och i övre medelåldern. Jag väntade mig en litania om flyktingproblem. Men hon sa:
”Jag tittar på min personal och blir lycklig. Alla anställda har två saker gemensamt - de är svarta och de saknar giltiga handlingar. Utan den typen av människor skulle Tyskland stanna.”
Kan det vara så också i andra länder?
Jag läser just nu …
… Grönköpings Veckoblads jubileumsnummer. Den ovärderliga sanningssägaren fyller 100 år. Den trycker ett faksimil av sitt första nummer. Det känns betryggande för oss stamkunder, att om GV var rolig 1916 så är den ännu roligare nu. Fullträffar i senaste numret är ett försvar för facket: ”Vi är inga mossiga ombudsmän, utan vi kunna taga ett glas och vara som en människa, driva restauranger, ge ut kokböcker och ordna bostäder.”
Regelkrånglet …
… blir allt krångligare, noterar Håkan Gergils Innovationsblogg. Bara drygt var tredje konsekvensutredning kunde godkännas. Sämst är regeringskansliet. Där kan bara var femte konsekvensutredning godkännas. Den nya lagstiftningen om upphandling som regeringen föreslagit är ”en som politikerna inte haft vett att stoppa”. Dags att tillsätta en regelminister?
Hoppsan, det blev fel …
… när morgontidningarna i Stockholm skulle rapportera om tillökning i kronprinsessans familj. Den ena tidningen sa, att hon fött en dotter (det var en son), den andra att hon fött ett barnbarn, vilket vore en revolution inom pediatriken. Men, äsch - huvudsaken är att Kung Silvia är glad.