MP har vunnit – flyget har redan blivit tråkigare

EN AVSIKTLIG STRÄVAN ATT JÄVLAS Det är faktiskt väldigt svårt att göra det tristare och mer omständligt att flyga än det redan är.

Alla vet svaret på gåtan: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Svar: Klockan.

Den här gåtan är inte svårare: Vad är det som byggs och byggs och aldrig blir färdigt?

Svar: Arlanda.

Beslut om storflygplatsbygget kom 1946. Den började byggas 1952. Invigningsflygningen ägde rum 1954. Första reguljära flygningen lyfte 1960. Officiell invigning 1962. Vilken speed! Man kan gissa att det är ingenjörerna från Hallandsåstunneln som generalrepeterar.

Och när jag häromdagen landade på Arlanda var det som vanligt nya turer. Dörren till landgången som sträcktes ut till planet gick inte att öppna. Alla fick vi lämna genom nödutgången i aktern. Taxiparkeringen var - provisoriskt, sas det - flyttad långt från ankomsthallen. I duggregnet fick vi gå halvvägs till Upplands Väsby.

Okej, jag medger att detta är bagateller.

Men jag sätter in det i ett större sammanhang. Det finns en avsiktlig strävan att jävlas. Det ligger i linje med den motion som nyss ställdes vid Miljöpartiets stämma. Rubrik: ”Nöjesflygandet måste bli tråkigare.”

De senaste 70 åren har flyget varit en grundsten i utvecklingen i världen, människors frihetsbegär, kontakter mellan länder och intressen, frihandel och modern dynamik. Flyg har gått från lyx till vardag, från Iata-monopol till Ryanair-demokrati.
Vilken välsignelse. Men under resan har det blivit taskigare och taskigare att flyga.

Säkerhetskollen ska vi inte tala om. Den är nödvändig, har funnits i 15 år, vi har vant oss. Det går bättre och bättre.

Incheckningen robotiseras. Det är inte bra. Incheckning bör börja med en mänsklig röst som säger ”välkommen”, fortsätta med att resenären visar passet och avslutas med ”trevlig resa”. I stället står vi på knäna framför låga automater och ska skriva in en magisk kod med siffror och bokstäver om vartannat. Det är lätt att halka på tangenterna. Därefter ska man själv tagga sitt bagage och inte kunna skylla på någon annan när det inte kommer fram.

Sätena har i alla flygplanstyper hos ­alla flygbolag blivit smalare (samtidigt som jag har blivit bredare).

Jag baserar mina iakttagelser enbart på ekonomiklass, jag har aldrig flugit business. Madrasseringen är tunnare. Lutningen är sämre.
När jag med en dyr biljett nyss flög från Paris till Havanna sa jag till min hustru: ”En så fantastiskt stor skara medresenärer. Det måste vara en super-duper-Jumbo.”

Icke. Det var en högst vanlig Boeing 777. Men det hade pressats in osannolika 442 säten. Den som ville ha en drink fick av flygvärdinna veta: ”Vi serverar inte sprit. Vi har inte plats för det.” Det var så trångt, att när jag skulle äta varmrätten fann jag att jag i stället gnagde på mitt eget knä.

Luften är alltid syrefattig, ty god luftkonditionering drar mera bensin. ”Jo”, sa kompis Mosander, ”ingen luft men mycket baciller.” Världshälsoorganisationen bör ingripa.

Maten slipper vi på kortdistansflygen med Ryanair och Norwegian. Men på längre sträckor serverar alla flybolag alltid bara kyckling, kyckling, kyckling. Begripligt. En stor del av mänskligheten, muslimer och judar, äter inte fläsk. En annan del av mänskligheten, hundratals miljoner hinduer, äter inte kossa eller kalv. Kyckling duger till alla, passar till inget.
Flygplatserna är i sig själva det värsta. Stora, virriga. Att driva flyplats är en gigantisk och lönsam ­affär. Alla utom Ängelholms flygplats missar att anpassa sig till resenärens enda önskan om kortast möjliga distans mellan trottoarkant och gate.

Det är tvärtom så långt som möjligt på en snitslad bana mellan stånd med uppskörtade priser på Jack Daniels bourbon och Mademoiselle Cocos parfym, gravad lax och renskav plus slakiga ­barer och kaféer med wraps. Fy fan! På Arlanda kan du se din gate tio meter bort men måste sicksacka dig fram sju kilometer via Almunge innan du når den. Serpentinvägen ger de så kallade taxfree­butikerna 60 procents högre omsättning. Det är ett rån i slow-motion.
Det är efter denna dokumentära skildring av flyget i dag obegripligt hur Miljö­partiets kongress tvangs lyssna till ett förslag om att flygresandet ska minskas för att skydda miljön.

”Så här jobbigt”, stod det i motionen, ”som det kan kännas att möta en barsk amerikansk gränspolis för att komma in i USA, precis så jobbigt borde det också kännas för den som försöker lämna Sverige via flyg från en svensk flygplats.”

Först – vilket jävla översitteri!

Sedan – att på ”en rad punkter gör det tråkigare och mer omständligt att flyga” är att slå in en öppen dörr.

Det kan inte bli tråkigare än det redan är. Jo, förresten. Om man får mittstolen och en miljöpartist som bänkgranne.

Jag läser just nu…

… en bok vars publicering är vältajmad: Mats Johanssons ”Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst”. Johansson är, som det står i blurben på omslaget, ”i bästa mening alarmistisk”. Han ser farorna i Putin, han känner varmt för baltstaterna, han pekar ut svenska KGB-agenter och han naglar fast ambassadör Sven Hirdman vid dennes affärsintressen i Ryssland. Boken kommer just när det är islossning för svensk anslutning till Nato.

Många flyktingar tas emot av…

… andra än Sverige. Turkiet, som står utanför EU men är en del av Europa, har tagit emot 1,7 miljoner. Jordanien, som är ett skört litet ökenland har tagit emot cirka 2 miljoner från ­Syrien. I Libanon är var tredje invånare en syrisk flykting. Jag skrev om flyktingströmmen i min förra kolumn och jämförelsen mellan det till ytan stora och obefolkade Sverige och det mindre och tätbefolkade Tyskland. Jag använde rätt proportioner men missade det exakta talet. För detta ber jag om ursäkt. 203 000 människor sökte i fjol asyl i Tyskland och 81 000 i Sverige. (UNHCR har siffrorna 173 000 resp. 75 000). I hela EU var det totala antalet 626 000, enligt Eurostat. Ungefär hälften beviljades uppehållstillstånd. Hittills i år har 270 000 flyktingar nått Europas kuster.

Försenings-Sverige…

… domineras naturligtvis av SJ och landstingen. Men övriga myndigheter och verk tar upp konkurrensen om att vara söligast i landet. Patent- och registreringsverket, beläget i det hetsiga Söderhamn och sedan sju år anfört av generaldirektör Susanne Ås Sivborg, närmar sig toppen. Nu i september börjar allmänhetens ansökningar från början av april att behandlas. Bra om man vill hålla nere landets ekonomiska utveckling.

Följ ämnen i artikeln