Strax är vi åter till vårt vanliga sura jag
Plötsligt blev vi goda, goda, goda. Så in i helvete goda. Nästan hjältar.
Det står mig upp i halsen.
Det är klart att det är hjärtevärmande att höra om en tjej som tillverkar praliner för att hjälpa flyktingar och säger att hon ”blir förbannad över hur världen ser ut”. En annan svensk kvinna färdades, om jag fattat rätt, med färja i Grekland och gav alla flyktingbarn glass. Oj, oj, oj!
Carola, Lars Winnerbäck, Lena Philipsson och fler ger tv-show för att samla in pengar och – minsann – Globen upplåter arenan kostnadsfritt.
Lika ädelt handlar SJ. Flyktingar som kommer ombord och saknar pengar till hela biljetten kastas inte av tåget, underrättar kommunikationsdirektör Monica Berglund. ”Under de svåra omständigheter som nu råder väljer vi att visa vår humanitära sida”, skriver SJ. Om SJ går vidare i samma anda kommer det en dag också att låta tågen rulla. I tid.
De vanliga vänsterkändisarna undertecknar innehållslösa upprop. Bättre var det att svenska fotbollslandslaget samlade in 250 000 kronor. Men en cyniker invänder att det är en proffsspelares timlön.
Samtidigt var det dags för rikemännen att visa att de har hjärta. Jag blev dock misstänksam när jag i SvD läste rubriken: ”Wallenberg ryter till om flyktingkrisen.” Ryter till om vad? Jo, Jacob Wallenberg hade blivit berörd av bilderna av flyktingarna och sa sig, att nu måste vi göra något. ”Det är” skrev Svenskan, ”ett starkt uttalande som Sveriges mäktigaste finansfamilj nu gör.” Wallenberg sa: ”På Investor har vi beslutat att donera pengar direkt till hjälporganisationerna Läkare utan gränser och Rädda barnen.”
Men hur mycket stålar? Parametrarna är satta.
I botten Carl Bennet med platssiffra 714 bland världens miljardärer, enligt Forbes god för 21 miljarder kronor. Ja, miljarder, inte miljoner. Till Röda korset och Rädda barnen har Bennet duttat in 250 000. Jag gissar att det sved.
I topp ligger Ingvar Kamprad. Han har gett 1,4 miljarder – ja, miljarder – till FN:s flyktingkommissariat. Ikea foundations är världens största privata bidragsgivare till UNHCR.
Var på skalan har då Jacob Wallenberg lagt sig? Vill han likna en Kamprad eller en Bennett?
Jag försökte ta reda på det. Jag ringde hans propagandaminister, förre socialdemokratiske partisekreteraren Stefan Stern som nu är vice president och head of corporate relations, sustainability and communications på Investor och en av fem personer som ingår i företagsledningen. Frågan ”hur mycket har Investor gett?” är ju inte orimlig till ett företag som just lever på att hantera siffror.
Stern sa: ”Vi har inget behov av att säga hur mycket vi skänker. Det är vår policy.”
Det är det stroppigaste svar jag fått under mitt liv som journalist.
Men tack i alla fall. Sterns ickesvar styrker min tes att vi svenskar blir schizofrena, har ett kluvet psyke, som psykologerna säger, inför främlingar. Först var vi unisont xenofoba, fruktade främmande raser, religioner och kulturer. Sedan såg vi bilden av en drunknad treåring spolas upp på en strand och blev över en natt de mest hängivna filantroper och slår oss nu för bröstet, stolta över vår empati.
Vi är Mannen i den Vita Hatten. Men för att mäta oss behövs med automatisk logik en Mannen i den Svarta Hatten.
Honom hittar vi lätt. I flera upplagor.
Ungern bär sig som land illa åt. Ingen morfar berättar för regeringsmedlemmarna att när morfars generation gjorde uppror mot kommunistdiktaturen och Sovjet med stridsvagnar slog ner den flydde 200 000 ungrare över gränsen till Österrike. 8 000 blev svenskar. Det vore befriande att från dessa exilungrare höra att de står redo att hjälpa den syriska flyktingströmmen den dag den brutit genom den ungerska järnridån.
Baltstaterna bär sig illa åt. 1943–1944 flydde fler än 30 000 personer från Estland, Lettland och Litauen i ranka båtar undan Stalin och Hitler. De tog sig till Roslagen och Gotland. De välkomnades och blev en del av västvärldens gemenskap. Deras sentida släktingar verkar inte kunna sin historia och bär sig åt som kommuniståren gjort dem mänskligt defekta. De tre Baltstaterna vägrar att tillsammans ta emot fler än 775 flyktingar.
Min oro är nu att vi svenskar, efter att i åratal slentrianmässigt ha varit främlingsfientliga och till och med organiserat xenofobin i ett framgångsrikt politiskt parti, bara bär den Vita Hatten några veckor då det är kul att känna sig ädel och få en rubrik i tidningen.
Det är narcissistisk Facebookkultur. Strax, befarar jag, är vi tillbaka i våra vanliga sura, misstänksamma jag.
Jag läser just nu…
… en förtjusande liten bok i ett för mig centralt ämne: katter. Professor Nils Uddenberg har skrivit ”Gubbe och katt. En kärlekshistoria”. Kissen, en herrelös bondkatt, satt en vintermorgon utanför sovrumsfönstret. Kissen tog familjen Uddenberg under sitt beskydd. Böcker om katter blir lätt lallande. Men författaren, som är specialist både i psykiatri och empirisk livsåskådning, använder sitt kunnande till att med filosofi, mild humor och ledigt språk berätta om förhållandet människa/katt. Han är säker på sina egna känslor, hur katten inger trygghet. Han medger, att han vet mindre om vad det självständiga lilla rovdjuret tycker om honom. Boken tar två timmar att läsa men ger dig kattkänslor som räcker i veckor.
Kalle Anka…
…ska rädda läskunnigheten genom att poppa till en av den svenska litteraturhistoriens bästa böcker, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Nyutgåvan har den spänstiga titeln Möt Kalle Holgersson. Klassiska äventyr: En underbar resa. Ni kan tänka er seriens öppningsteckning: En anka på Mårten gåskarls rygg i vad som ser ut som ett tidelag. Pratbubblorna är skrivna av Göran Hägg (inte den riktige Hägg, hoppas jag, den fine docenten och författaren). Kalleförlagets projektledare Anna Bergström hade i ett telefonsamtal med mig inga planer på en kommissarie Kalle Wallander i Ystad, heller inte Kajsa Sahlander med ring i näbben, Kajsa Långstrump eller Kalle Svanslös. Inte ens Kalle som prästen i Kalle Berlings saga.
Flygets tråkighet…
…var ämnet för min förra krönika. Mysko incheckning, de labyrintartade flygplatserna, trängseln, shoppinghysterin. Min läsare, it-mogulen Dan Olofsson, påpekar i mejl till mig: Du nämner inte rökarna, de har det allra värst både på planen och på många flygplatser.