Högsta domstolen kan inte ha en kriminell domare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Justitierådet Leif Thorsson slapp åtal för sitt brott mot sexköpslagen. Efter diverse krångel erkände han det som han var överbevisad om och accepterade ett strafföreläggande. Därmed fick han punga ut med fyrtiotretusen kronor i dagsböter, en kännbar summa men knappast svåröverkomlig för ett justitieråd.
Av allt detta kan man dra slutsatsen att justitierådets förehavanden inte klassas som något allvarligt brott av vare sig rättssystemet eller åklagaren. Straffvärdet ligger inte så långt ifrån det som kvitteras ut vid lindrig rattonykterhet eller rejäl fortkörning.
Då uppstår genast frågan: Är det rimligt att kräva att justitierådet skiljs från sin tjänst vid Högsta domstolen (HD) för ett bagatellartat brott? Vi är rätt många i medierna som har gjort det och vi måste naturligtvis svara på frågan: Varför ska just ett justitieråd lida sådan dubbel smälek?
Är det rentav så att Leif Thorssons sexköp - expedierat via internet i en kommers som förmodligen pågår i stor skala dagligen mellan människor mitt ibland oss - är en förseelse som i sak inte diskvalificerar honom som domare? Är det i stället den skandalartade publiciteten som undergräver hans position?
Detta ska inom kort justitiekanslern (JK) ta ställning till och därefter kollegerna i HD ifall JK finner att Thorsson inte bör fortsätta. Likväl har vi opinionsbildare anledning att föra ett resonemang om vilka kriterier vi håller oss med när vi kräver avgångar och sparken för folk i höga positioner därför att de har gjort bort sig, inte nödvändigtvis på något olagligt sätt ens.
När drevet går i medierna och luften står tjock av indignation kring någon offentlig persons klavertramp motiverar vi det ofta med att särskilda krav på moralisk stringens och oförvitlighet måste ställas på människor i höga befattningar. Men hur definieras kraven och av vem?
Med vilken rätt började journalister i flock driva Mona Sahlin framför sig ut i kylan utan annat underlag än att hon var vidlyftig i sin privatekonomi? Att vara slarvig men hederlig i privatlivet som en gång Dan Anderssons jungman Jansson ska inte göra en minister obrukbar.
Förre justitieministern Ove Rainer förstod aldrig vad han hade gjort för fel när han skatteplanerade som alla andra förmögna människor. Plötsligt förklarade vi i medierna sekunderade av någon härsken partikamrat för honom att socialdemokrater inte gör som han gjorde fast han varken var minister eller veterligen socialdemokrat när hans fullt lagliga skattereduktion ägde rum.
Överhuvudtaget bör vi i medierna besinna om vi alltid har fog för att slå ministern si eller generaldirektören så i huvudet med moraliska argument när de gjort något uppseendeväckande som dock inte formellt har varit fel.
Att människor syndar, begår fel, bryter mot konventioner eller misstar sig är inte per automatik omoraliskt i den mening som gör att personen ifråga har mist sin respektabilitet i sitt värv. Personligen har jag faktiskt ofta betydligt större förtroende för människor som inte är dygdemönster utan som vet något om synd och syndernas förlåtelse än för dem som är klanderfria och inte petar sig i näsan ens när de är ensamma.
Respektabiliteten i sitt värv mister man när man har gjort något som berövar en den personliga trovärdigheten i den makt eller det inflytande man fått rätt att utöva via en institution. Hela institutionens maktutövning förlorar i legitimitet när någon klappar igenom på det sättet. Det får vi i medierna slå larm om.
Det är på denna punkt som justitierådet Leif Thorsson står ganska naken. Man kan inte vara en av landets högsta domare som i rättsväsendets namn har stor makt över andra människors öden och som dessutom utövar inflytande på rättstillämpningen i samhället generellt och samtidigt medvetet göra sig skyldig till brott. Med sin egen brottslighet förverkar domaren förtroendet för att han har de personliga kvalifikationer som gör det berättigat att just han utövar domstolens makt.
Att det brott justitierådet begick rent juridiskt var bagatellartat har ingen betydelse. Förvisso kan vi ha medkänsla med honom personligen men det var inte en trafikförseelse han gjorde sig skyldig till utan till kriminalitet och det pallar Högsta domstolens anseende inte för om han inte skiljs från ämbetet.