Politiska marschen mot privatiseringar tar inte någon paus

Hur hade en helt privatiserad vård klarat coronakrisen? Det undrar Jan Guillou.

Våra borgerliga politiker borde ha ett starkt behov av att välja ett nytt folk. 

Se där en plötslig tanke som kan dyka upp i ett frustrerat kolumnisthuvud nu när landets samtliga kollegor dagligen lägger ut texten om hur coronapandemin bäst bekämpas. Jag tvivlar i mitt innersta på att alla andra ledarskribenter och opinionsmakare vet särskilt mycket mer om virus och dess bekämpande än jag själv, dvs praktiskt taget ingenting.

Men skriver i ämnet, tycker och kritiserar gör de för glatta livet.

En möjlig ursäkt för detta lätt prilliga tillstånd är möjligen att viruset visat sig mer dödligt för det intellektuella än för det biologiska livet.

I desperat kamp för att inte ställa in mig i raden av nyblivna virologer och pandemiexperter slogs jag alltså av tanken att våra borgerliga politiker måste vara i stort behov av ett nytt folk när pandemin klingar av och det politiska livet normaliseras.

En stor folklig majoritet är nämligen mot tanken på vinstuttag i skattebetald men privatiserad välfärd och skolundervisning. Därom råder ingen tvekan. Det är ett förhållande underkastat noggranna vetenskapliga studier och mäts år från år.

Som man utan större svårighet skulle kunna gissa är det politiska motståndet mot detta extrema svenska förhållande störst bland Vänsterpartiets väljare och näst störst bland socialdemokrater. Men en majoritet är emot dessa skattebetalade vinster inom alla politiska partier utom de två högerpartierna M och KD där det väger jämt 50-50 för och emot.

Bland borgerliga politiker finns däremot en gedigen majoritet för privata vinster i välfärden. Det är därför de skulle behöva ett nytt folk.

Att folkviljan, i det här fallet folkets motvilja, ändå får stryka på foten beror på det parlamentariska läget. Sossarna behöver som bekant stöd från borgerliga politiker för att behålla regeringsmakten. Och bland borgerliga politiker, till skillnad från deras väljare, är stödet för vinster i välfärden stenhårt. Det betyder ett likaledes stenhårt krav från C och L för att tillåta en sosseregering: Tassarna bort från våra vinster i välfärden! Annars stöder vi Moderaterna.

Närmast tragikomiskt blir detta avstånd mellan väljare och yrkespolitiker i Sverigedemokraterna. SD-väljarna har sannolikt mest att förlora på en skola som systematiskt inriktas på att förstärka klasskillnaderna, gynna en liten överklass och missgynna en stor underklass. Ur SD-väljarnas perspektiv måste förhållandet vara detsamma också när det gäller privatiserad sjukvård och åldringsvård.

Åter blir det då regeringsfrågan som övertrumfar väljarnas intresse och vilja. För att SD ska kunna bilda regering med M så får man betala med att släppa fram vinster i välfärden. Liksom M sannolikt skulle få betala med hårdare tag mot invandrare för regeringsmakten.

Svenska folket befinner sig därmed i ett hopplöst läge när det gäller den stora fråga där en majoritet tycker helt annorlunda än de borgerliga partiledningarna. Oavsett vilken regeringskonstellation som uppstår kommer marschen mot privatisering att fortsätta. Oavsett vad folkets majoritet anser om den saken.

Det är denna parlamentariska låsning som gör det möjligt för borgerliga politiker att envisas med en politik som deras väljare är emot.

Men det kanske inte är riskfritt i all oändlighet. Ett valår som präglas av några saftiga skandaler inom privatiserad vård, åldringsvård och skolor skulle kunna ställa till det för de privatiseringsfanatiska borgarna om de inte lyckas byta folk. Vilket är mindre sannolikt.

Alltså tar de en risk med sin antidemokratiska politik och det risktagandet kan bara förklaras med ideologisk övertygelse, för att inte säga fanatism. Det handlar då om dogmen att privat verksamhet alltid är bättre, åtminstone mer önskvärd, än statlig eller kommunal verksamhet. Ju längre höger ut i politiken, desto starkare står den dogmen, som liknar religiös övertygelse.

Och mot den typen av övertygelser botar rationella argument föga.

Gör bara tankeexperimentet att sjukvården hade varit färdigprivatiserad och helt vinstdriven när coronapandemin brakade in i landet.

Vem tror då att sjukvårdssystemet hade kunna ställa om i så rasande fart och med imponerande kraft för att bekämpa naturkatastrofen?

Låt mig gissa tämligen riskfritt. En överväldigande majoritet av svenska folket skulle bestämt hävda att då hade katastrofen blivit oändligt mycket värre.

Och somliga högerpolitiker skulle i ideologisk benhårdhet hävda att en helprivatiserad sjukvård, som i USA, hade klarat krisen bättre.

Så galen är högerns världsbild. Eller så cynisk. För det är klart att de rikaste överlevt i det systemet och de fattigaste dött.


För övrigt anser jag att...

… ett av mina mer märkliga jubileer just inträffat. Det är nu precis tjugo år sedan en borgerlig ledarsida för första gången skällde mig för ”pensionär” i betydelsen efterbliven eller korkad. Vilken ledarsida? Gissa en gång!

… tilltron till staten ibland kan ta sig förbluffande uttryck inom högern. Som när man kräver att skattebetalarna och staten med hjälp av lån måste ösa miljarder över det privata näringslivet. Då ser det ut som om de menar att skattesystemet behövs.

Följ ämnen i artikeln