Kvinna visste inte att barnaga var förbjudet – fick straffrabatt
Ska en utländsk kvinna ha straffrabatt för att hon inte visste att barnaga är förbjudet i Sverige?
Hovrätten lyckades härom dagen med konststycket att svara både ja och nej på frågan.
Det straffrättsliga efterspelet av detta ärende innehåller tillräckligt med udda inslag för att göra såväl professor i juridik som kommentarfältherrar gråtfärdiga av lycka, om än av olika anledningar.
Kvinnan är född i Afghanistan och kom som flykting till Sverige från Iran i slutet av 2015 med sin make och fyra barn.
Solna tingsrätt dömde henne tidigare i år till tre månaders fängelse och skyddstillsyn för att ha misshandlat tre av barnen.
En dom hon var missnöjd med, då hon under rättegången hävdade att hon inte visste att barnaga var förbjudet i Sverige och att hon därför borde frias.
På juridiska heter detta straffrättsvillfarelse, ett begrepp som återfinns i brottsbalkens kapitel om nödvärn, tillfällig sinnesförvirring och annat som gör att en person kan slippa straff för en handling som normalt är brottslig.
Höga krav
Kraven för att straffrättsvillfarelse ska anses föreligga är mycket högt ställda. Så måste det vara. Om det skulle vara möjligt att komma undan straff genom att spela förvånad och börja tjafsa om att det minsann inte går att kunna lagen utantill skulle det snart bara bli pannkaka av straffrätten.
Ett exempel på när frihet från ansvar kan föreligga är när formella fel har begåtts, som då kungörelsen av en ny straffbestämmelse inte varit korrekt.
När det kommer till våldsbrott är det i princip omöjligt att slingra sig undan på det sättet.
Tingsrätten konstaterade att det inte var bevisat att kvinnan kände till att det är olagligt att slå sina barn i Sverige. Men det räcker inte för att gå fri. Villfarelsen måste också vara "uppenbart ursäktlig".
Det ansåg domstolen inte att den var. Kvinnan hade trots allt bott i över tre år i Sverige då hon greps, anhölls och häktades, vilket med marginal är tillräckligt med tid för att sätta sig in i grundläggande regler.
Således fällande dom. Men då domstolen började resonera om påföljd återkom plötsligt villfarelsen.
Förhållandena i hemlandet, den åtalades analfabetism, isoleringen i hemmet och avsaknaden av kontakt med det svenska samhället gjorde att hon fick sänkt straff.
Åklagaren yrkade på minst två års fängelse. Tingsrätten fann att straffvärdet låg på "ett år och några månader".
Efter rabatten hamnade domstolen på ett år. Vilket öppnade för möjligheten att döma till skyddstillsyn i kombination med fängelse. Med ett strängare straff hade inte det varit möjligt.
Fastställer den första domen
I veckan kom så hovrättsdomen. Domstolen viftar bort kvinnans försvar helt. Hennes make har nämligen vittnat om att både han och hustrun flera gånger fick förklarat för sig att det är olagligt att slå barn i Sverige.
Detta var ingen skräll. Men sedan är det dags för nya överraskningar. Hovrätten behåller nämligen tingsrättens rabatt för villfarelse och fastställer den första domen.
Varför kör domstolen över första instans för att sedan tvärvända och hålla med? Det framgår inte riktigt.
I ett anmärkningsvärt kortfattat resonemang påpekas att kvinnan genomgår behandling och finner den ursprungliga domen tillräcklig.
Det går att sympatisera med domen i tingsrätten. Barnen har sannolikt mer att tjäna på att mamma får vård än att hon sitter i fängelse. Och statens vinning på hårda tag i detta sammanhang är begränsat.
Troligen är det så hovrätten har resonerat. "Jaja, varför ändra på någonting som redan har satts igång".
Men hur det än ligger till med den saken: En dom i högre instans ska inte vara så inkonsekvent som denna är.