Gärna lite moral och inte bara ekonomi

”Man blir måttligt populär av att säga detta (att ledamöterna i de stora svenskbaserade företagens styrelser har för låga arvoden) men det är faktum”, slog Svenskt Näringslivs styrelseordförande Michael Tre-schow fast i en debattartikel i Svenska Dagbladet för en knapp vecka sedan.

Han tillade att styrelsearvodena och avtalsrörelsen inte har med varandra att göra.

Oj, vad rätt han hade! Michael Treschow har blivit vederbörligen utskälld, inte bara av Wanja Lundby- Wedin och hennes folk, något han förväntade sig, utan även av före detta arbetsgivarchefer och andra affischnamn inom den privata företagsvärlden.

Jodå! Michael Treschow uttryckte vissa brutala sakförhållanden i ovanligt brutala ordalag. Nämligen att arvodena för styrelseproffs på den internationella marknaden har blivit astronomiska, vilket svenska storföretag har att rätta sig efter samt att den svenska samhällsekonomin rent siffermässigt tål att ett tunt skikt av näringslivstoppar berikar sig gränslöst så länge den stora massan av löntagare, de som sluter kollektivavtal och producerar rent konkret, inte gör det.

Så förhåller det sig. Men det är självklart uttryck både för tondövhet, avsaknad av all slags fingertoppskänsla samt avsevärd arrogans att komma dragande med detta i offentligheten, särskilt som vi står på tröskeln till ett nytt år då en ny avtalsrörelse ska starta.

Personligen kan jag ändå tycka att det är nyttigt att någon öppet säger det många – inte alla – inom Svenskt Näringsliv av allt att döma tycker. Jag tror nämligen inte att Michael Tre-schow är någon extremt gnidig person som har värkt fram dessa idéer i splendid isolation. Jag tror han uttrycker ganska gångbara åsikter inom de kretsar där han rör sig.

Av visst intresse är att de som har artikulerat sin kritik mot Treschow konkret är äldre representanter för näringslivet och arbetsgivarna i första hand. Olof Ljunggren och Gustaf Douglas har i olika sammanhang drivit på utökad individuell lönesättning på företagen men de har varit oerhört noga med att understryka rättvisa och konsekvens samt att skillnader i löner ska vara väl motiverade – ha bra förklaringar.

Detta ska också gälla styrelseledamöter.

Jag har verkligen inte fog för att hävda att alla yngre stjärnor inom näringslivet tänker annorlunda men jag vågar påstå att det enorma genomslag som marknadstänkandet med dess möjligheter till klipp av olika slag har fått under de senaste tjugo åren, måste ha präglat dem som i dag är i konkurrenskraftig ålder på den privata företagsbörsen och mycket efterfrågade.

Nu tillhör ju Michael Treschow rent åldersmässigt den äldre generationen men han gör sig uppenbart till tolk för den nya sköna globala världens marknadsliberala förkunnelse: ditt värde mäts inte i vad du uträttar för dig själv och andra. Ditt värde mäts i vad marknaden är villig att betala för dig.

Det är bara med den värdegrunden i bakhuvudet som man kan blunda för det absolut orimliga i att hålla sig med radikalt olika ekonomiska förhållningsorder, för att inte säga beteendeprinciper för sig själv och för andra.

I brännhet högkonjunktur efterfrågas arbetskraft starkt inom många branscher på svensk arbetsmarknad och löntagarna kunde utan svårighet driva upp sina lönekrav med tvåsiffriga procentbelopp. Men det ska de förstå att inte göra med hänsyn till ”det allmänna bästa”.

Stormrika styrelseproffs behöver inte visa sådana hänsyn därför att ”det allmänna bästa” rent ekonomiskt tål deras krav på utökad rikedom.

Att det allmänna bästa inte bara stavas ekonomi utan också moral, anständighet och sammanhållning – det har inte lärts ut i marknadsliberalismens skola.

Följ ämnen i artikeln