Matisse gör mig alldeles knottrig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hoppas ni har blivit hänryckta i pingst, för det kan göra att man plötsligt tycker att man blir mer levande och att livet känns lättare.
Kärleken blommar i hänryckningens tid. Pingstbrudparen trängs på kyrktrapporna och ler inför kamerorna i kapp med solen och utsprungen hägg och syren.
Så har det alltid varit och det känns tryggt att i alla fall något förblir oförändrat.
Det är svårt att stå emot känslosvall, när naturen exploderar av eufori. Då är det omöjligt att inte ge sig hän. Man kan packa en korg med lockande läckerheter och ge sig ut i grönskan tillsammans med sin älskade eller goda vänner.
En hänryckt grupp utgör årets studenter, som snart åker omkring på sina lastbilsflak.
Visst unnar man dem all glädje och lättnad över att ha lagt skolåren bakom sig. Synd bara att de inte har några bra texter att sjunga. Man blir lite trött på att hela tiden höra: ”Vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra.”
Nej, fram för variation. Känner studenterna inte längre till sånger som ”Sjungom studentens lyckliga dag” eller ”Gaudeamus igitur?...”
Är det bara vi som tog studenten för en så där sextio år sen som lärde oss de sångerna?
Med åren har hänryckningen fått en lugnare takt i mitt fall. Men visst berörs jag av koltrastens intensiva sång i trädet utanför mitt sovrumsfönster. Och nog dras jag med av ljuset och skrattet från grannarnas balkonger. Fortfarande blir jag upprymd av starka färger och dofterna från de öppna fönstren.
Det är också härligt att träffa levande människor med humor och varm utstrålning. Det förfaller som om man har lite lättare att visa varandra värme i blomstringstider.
Under pingsten har jag satt upp en plansch av Matisse. På Moder
na Museet hänger originalet. Tavlan är lila-blå och grön och lite skär någonstans. Den heter visst ”Marockanskt landskap”.
När jag ser på den blir jag alldeles knottrig och får en svindlande känsla av glädje och befrielse. Man behöver alltid Matisse för att inte gå under, för att inte tappa sugen. Jag samlar också på kort i den blå serien.
Av dem får man efter trötthet nytt liv. Säkert är det många som överlever tack vare Matisse.
Det är lätt att bli hänryckt av hans person och konst.