Skunk lärde mig hur man skär sig med stil

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Prins Daniels kärlekstal i all ära. Men det var något helt annat som fick mig att böla i helgen. ”Det känns som om ens flickvän gjort slut. Fast värre, för en flickvän kan man inte berätta allt för”, skrev en kille på nätet i fredags, knappt en timme efter att det blev offentligt att nätforumet Skunk ska läggas ner. Om bara två veckor, den 30 juni, går sajten i graven med allt sitt innehåll, meddelade ägaren.

Facebookgruppen som blixtsnabbt bildades till dess minne fylldes av hjärtknipande kommentarer:

”Har skakat och spytt hela dagen”, snyftade någon.

”Ska säga upp mitt bredband och mitt abonnemang på livet”, skrev en annan förtvivlad Skunkanhängare.

Skunk är, för er som inte känner till det, en legendarisk internet-community där man kan skriva dikter i sin Skunkdagbok, lägga upp bilder på gulliga vädurskaniner och diskutera saker som panikångestattacker, pagefrisyrer och popmusik.

Alla som är, eller känner sig som missförstådda tonåringar, kan bli skunkare.

Fast egentligen handlar det om så mycket mer. Ända sen starten 1998 har Skunk varit hemvist för en av 00-talets stora folkrörelser.

Det som en gång gick under benämningen indie. På Skunk lärde jag mig den tidens livsnödvändigheter som hur man skär sig i armarna med stil, vilka Broder Daniel-singlar man ska dyrka och hur mycket svart kajal en äkta pandabrud ska kladda dit runt ögonen.

När detta sentimentala monster till webbsida efter ett par år växte sig så stort att antalet medlemmar överskred kommunalarbetareförbundets, förändrades svenska folket i grunden. Det är ju tack vare Skunk som Anna Bergendahl sjunger schlagerhits iklädd typiska indie-attiraljer som tiara och slitna converse.

Att moderskeppet nu överges till förmån för modernare sociala medier, säger något om vår tid. Alla som är bekanta med efterträdarna Twitter eller Facebook vet att dessa forum går ut på en enda sak: att vara lyckad. På att marknadsföra sig som en smart, framgångsrik, rolig och intressant människa med många vänner. Det är därför jag sörjer Skunk – för att det är en av de sista utposterna på nätet där det är okej att berätta hur miserabel, ensam och ful man känner sig. Där ingen bloggar om sin härliga bebislycka, sina spännande karriärmoves eller sina nya pilatesbollar. En plats där det till och med är fint att dissa sig själv ibland.