Socialdemokraterna borde valt Österberg
Den senaste Sifomätningen i söndags var ingen kul läsning för Håkan Juholt. Partiet satte där ett nytt bottenrekord. Bara 25,4 procent av de tillfrågade stödde S. Sen Juholt tillträdde som partiledare i vintras har väljarstödet hela tiden sjunkit. Aldrig har tilltron till en socialdemokratisk ledare varit så lågt som i dag.
I helgen avslutade Håkan Juholt sin så kallade förlåt-turné genom Sverige. Under denna har han bett tusentals socialdemokratiska gräsrötter om ursäkt för sina privatekonomiska och politiska misstag. Det är en historisk händelse att en nyvald partiledare måste resa land och rike runt och be sin partivänner om ursäkt för att återfå förtroendet.
Var det då fel att välja Juholt till partiledare? Svaret är ja. Juholt, som visserligen har suttit i riksdagen sen 1994, var inte en tillräckligt erfaren allmänpolitiker för att klara av att kryssa mellan de politiska blindskären.
Han var i första hand försvarspolitiker. Detta kan förklara de många ogenomtänkta utspel och uttalanden, som han sedan tvingats ta tillbaka. Den inre kompassen saknas.
Juholt har utsatts för ständigt krypskytte från sina egna partivänner. En av krypskyttarna är förre finansministern Thomas Östros. Östros petades ju av Juholt som ekonomisk-politisk talesman för partiet, när den nye partiledaren utsåg sin krets av förtrogna. En annan som petades, från den tunga posten som gruppledare i riksdagen, var Sven-Erik Österberg, en av de socialdemokrater, som fram till partiets extrakongress i mars i år sågs som en av de hetaste partiledarkandidaterna. Tills Håkan Juholt plötsligt dök upp.
Krypskyttet mot Juholt är självfallet utomordentligt illojalt. Ändå bidrar det till att undergräva förtroendet för honom. Vi ser i dag en tydlig parallell hos ett annat parti, kristdemokraterna. Här har partiets andre vice ordförande Mats Odell öppet utmanat Göran Hägglund som partiledare. Även om Hägglund återväljs på partiets riksting i januari, går han inte stärkt utan försvagad ur den striden. Politiken fungerar så.
Det socialdemokratiska partiet är i dag en blek avbild av sin forna storhet. Håkan Juholt har medverkat till detta. Ändå har han bestämt att det är han som ska leda partiet i 2014 års val. Visst hinner mycket hända fram till dess, men frågan är om Juholt kommer att klara av att dra fram partiet till en valseger. Tillåt mig tvivla.
Redan i april 2009 skrev jag i en krönika att Sven-Erik Österberg borde väljas till ny partiledare för socialdemokraterna efter Mona Sahlin, vars ställning redan då var starkt underminerad. Österberg blev sedan en av favoriterna, när arbetet med att hitta Mona Sahlins efterträdare pågick. Enligt min mening borde Österberg ha valts den gången, inte Håkan Juholt, hur gärna denne än ville.
Ser vi till vad som har hänt sedan dess, framstår det som ännu tydligare, att partiet borde ha valt en annan ledare.
Sven-Erik Österberg är visserligen ingen karismatisk politiker som trollbinder massorna. Han är ganska grå och genomsnittlig. Han är heller ingen stor talare. Men likväl har han tyngd, trovärdighet och politisk erfarenhet.
Politiskt befinner han sig i partiets mittfåra, vilket är en fördel hos ett redan splittrat parti. Han har sällan gjort bort sig och hans potential att samla och ena partiet anser jag vara betydligt större än Håkan Juholts. Vad det socialdemokratiska partiet i dag behöver är en person som enar, inte en som splittrar.
Partiet behöver någon som kan skrapa ihop och samla upp skärvorna efter de politiska drömmar som gick i kras, när Mona Sahlin förlorade valet och Håkan Juholt utsågs till hennes efterträdare. I en intervju i januari förklarade Sven-Erik Österberg, att han ville ”ta tillbaka partiet till tryggheten”. Han ville skapa ett ”grundförtroende så att människor kunde känna tillit”.
Det låter kanske som politiska klyschor, men klyschor kan ibland vara bättre än kaos. Efter en famös middag med Thomas Östros och Sven-Erik Österberg nyligen talade den förre näringsministern Björn Rosengren (S) om det socialdemokratiska partiets ”förfall”. Det låg något i det. Felet var, att det var den glappkäftige Rosengren som gjorde uttalandet, inte någon med större politisk tyngd.