Offren ska inte utmäta straffen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ska offer för grova brott, eller anhöriga till dem, i framtiden få vara med och döma eller i varje fall påverka vilket straff gärningsmannen i det enskilda fallet får?

Frågan ställer jag i anledning av att Lagrådet – en elit av domare från Regeringsrätten och Högsta domstolen – anser att brottsoffren borde vara företrädda i någon form vid den rättsprocess som framöver kommer att fastställa om en livstidsdom ska omvandlas till ett tidsbestämt straff eller inte.

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen. Naturligtvis måste dessa höga jurister fatta exakt vad det är för förändring i gängse rätt de föreslår men ändå undrar jag hur de tänker.

En grundprincip i västerländsk rätt har varit att opartiska domstolar dömer vid brottmål. De dömer i skuldfrågan och de utmäter straffet.

Offret eller hans/hennes anhöriga medverkar vid rättegången som målsägande, ofta företrädda av ett juridiskt skolat biträde och kan därigenom ha synpunkter på brottets allvar.

Men den regelrätta straffmätningen lägger sig de drabbade inte i. Får inte lägga sig i.

Nu ska man enligt Lagrådet rucka på den här principen. Inte mycket men just så mycket att förändringen inger betänkligheter. Målsägande ska, om Lagrådet får som det vill, säga sitt om den exakta straffpåföljden för det brott han eller hon har utsatts för.

Bakgrunden är den förändring av nådeinstitutet i svenskt rättsväsende som väntas träda i kraft vid nästa årsskifte:

Regeringen ska i fortsättningen inte längre vara den instans som omvandlar livstidsstraff till tidsbestämda straff enligt fastlagd praxis och rutin. Den uppgiften överförs till domstol. Enligt gällande förslag ska Örebro tingsrätt ta sig an detta.

Kvar hos regeringen blir bara de regelrätta nådeärendena, det vill säga de ärenden där en dömd faktiskt ber om nåd – inte om rätt. Exempelvis att få slippa de sista månaderna av ett straff därför att den dömde är dödssjuk och önskar få tillbringa sin sista tid i kretsen av familjen.

Själva förändringen av nådeinstitutet ter sig vettig. Det var ju inte längre nåd regeringen ägnade sig åt att bevilja när den tidsbestämde straffet för mördare och grova narkotikabrottslingar.

Den ägnade sig åt rättspraxis enligt givna formulär. Sådant ska inte skötas av politiska instanser utan av rättsväsendet.

Nåd är något helt annat. Det är ett slags eftergift i förhållande till rätten, som kan komma ifråga av humanitära skäl.

Nåd kan inte krävas, utebliven nåd kan inte överklagas. Nåd är något man får eller inte får.

Lagrådet har givit idén i regeringens proposition godkänt. Den är förnuftig.

Plötsligt har emellertid Lagrådet kommit på att straffomvandlingsprocessen i Örebro tingsrätt ska vara en kopia av den ordinarie brottmålsrättegången. Målsäganden ska närvara och tillstyrka en tidsbestämning eller låta bli.

Jag tycker att det föreligger en viktig principiell skillnad mellan rättsprocessen i tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, där mål prövas i sin helhet och den nya process som nu inrättas för att slå fast en slutlig påföljd.

I de ordinarie rättegångarna, i de tre rättsinstanserna, prövas allt vad som har hänt, allt vad man har påstått, bevisat, förnekat och erkänt.

I dessa förhandlingar ska brottsoffren självklart vara representerade. De har frågor att ställa, de ska komma med synpunkter och krav som domstolen har att beakta.

I den rättsprocess som nu ska införas vid Örebro tingsrätt är det uteslutande påföljden som ska bedömas. Ska den livstidsdömde plågas litet till av att inte veta när frihetens timma eventuellt slår eller ska han/hon få ett datum att se fram emot?

Just denna mycket konkreta, detaljerade aspekt av påföljden för ett grovt brott ska domstolen avgöra med hänsyn till vad rättssystemets principer säger, inte minst principen om likhet inför lagen.

Just på den här punkten är offren inte parter i målet i den meningen att domstolen måste fråga och ännu mindre fästa avseende vid om dessa är förlåtande eller mer oförsonliga till sitt sinnelag.

I en rättsstat utmäter inte offren gärningsmännens straff.

Yrsa Stenius