Där blandas hucklen med string

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

T änk er en sjuttio meter lång och tolv meter bred sandstrand.

Jag stegade måtten, den var inte större. Det var stekhett i solen och från havet kom bara en svag bris.

På denna plage uppstod inga pinsamma pauser.

Från morgon till kväll opererade där två stycken vattenskidbåtar som drog folk i fallskärm efter sig. De lyfte och landade om vartannat. Samtidigt for fem snabba jetskis runt som getingar ute i vattnet, medan ett par uppblåsbara jättebananer släpade runt sex eller sju skrikande turister i taget. Bananerna välte alltid så turisterna for i sjön när de skulle i land.

På samma strand galopperade också tre hästar fram och tillbaka. De hyrdes ut till dem som ville rida eller fotografera sina barn på hästryggen. Hela dagen såldes batik och träskulpturer och t-tröjor och sådana där väggbonader med bilder av hundar som spelar poker. I ett bås, bakom kyrkogården av kraschade vattenmopeder och trasiga segelkatamaraner, satt ett par män och klämde andra människor på fötterna. Det kallas fot-reflexologi och påstås hjälpa mot alla sjukdomar i både de inre och yttre organen.

En bit upp på gräsmatten vankade ett halvdussin kvinnor helt svartklädda, med fotsida skynken och hucklen och slöjor över ansiktet så att bara ögonen syntes. Några av dem hade till och med svarta handskar på sig, som skydd mot manliga lustar. De hade inte bara klädseln gemensam, de videofilmade oavbrutet också allting som hände deras anhöriga på stranden.

Nej, det rådde inga sharia-lagar på stranden. Saudierna är helt enkelt den största turistgruppen i Malaysia just nu. Förvirringen ökade av att där också fanns italienskor i string, marmorvita brittiskor i bikini, normaltjocka gubbar i vanliga kortbyxor och en hel del ungar som skrek och kastade boll i simbassängen intill.

Och jo, de svartklädda kvinnorna badade. De åkte till och med fallskärm efter båt, men de hade alltid alla kläderna på.

Vi firade alltså semester utanför Georgetown några dagar i veckan som gick.

Penang är en historiskt intressant ö väster om Malackahalvön, som den brittiske kaptenen Francis Light bytte till sig mot löftet att skydda sultanen av Kedah mot fiender.

Året var 1876, och vid den tiden var ön igenväxt och full av malariamyggor. Det påstås att kapten Light laddade skeppskanonerna med silvermynt och sköt dem in i skogen där huvudstaden Georgetown ligger i dag, för att arbetarna som röjde bort bushen skulle jobba snabbare.

Britterna etablerade en tullfri hamn på ön och gav mark till bosättare som fick röja marken själva. Penang blev snabbt en berömd handelsplats för te, kryddor, porslin och textilier från Kina, Indien och andra länder. Senare handlades även med tenn och gummi.

Ön befolkades av människor från jordens alla hörn. Många hade flytt från förtryck och fattigdom i sina gamla hemländer. I dag bor där mest kineser. Till skillnad från i Hongkong och Singapore finns en hel del gammal bebyggelse kvar, mitt bland skyskrapor, köpcentra, kontors-komplex och elektronikindustrier.

Penang hölls under brittiskt styre ända fram till 1957, och blev en del av Malaysia 1963.

Delstaten, och för övrigt hela landet, utvecklas så det knakar. Häromdagen kom en rapport som visar att bruttonationalprodukten ökat med åtta procent mot samma period förra året.

I vilket fall som helst fick vi rum på Holiday Inn. Där satt vi på den där lilla stranden som påminde om en stormavdelning på ett gammalt mentalsjukhus.

Och på kvällarna trängdes turisterna, oberoende av klädsel, religion och kultur, längs den kilometerlånga nattmarknaden för att köpa armbandsur av de dyraste märkena som finns, handväskor, plånböcker, skor och kläder från de mest exklusiva modehusen i världen och de allra senaste dvd-filmerna, cd-skivorna och datorprogrammen.

Allt, säger allt, var kopierat.

Robert Aschberg