Vi lägger oss platt för Putin
Hans ansikte är som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång.
Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet.
Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar.
Han ser för jävlig ut.
På min stora plattskärm betraktade jag förra lördagen Rysslands militäruppvisning till åminnelse av Sovjets seger i andra världskriget.
Den var som en OS-invigning med kanoner. Det var den stiligaste militärparad mänskligheten sett sedan Nürnbergdagarna 1936. Det var regikonst i Goebbels och Riefenstahls anda. Den utstrålade Götterdämmerung.
På Röda torget marscherade fler vältrimmade, nyuniformerade soldater än Norden kan mobilisera på ett halvår. Fram rullade en armada av världens mest avancerade stridsvagn, T-14 Armata, och 22 meter långa interkontinentala kärnvapenladdade missiler, RS-24 Yars. Himlen över Kreml fylldes av stridshelikoptrar, jaktplan och kärnvapenbestyckade TU-160, Blackjack, en best från kalla krigets frostigaste dagar.
Det var en parad som ville skrämma.
Den lyckades.
Men synen av härskaren, Vladimir Putin skrämde än mer. Putin var ju ett hopp, när han trädde till 1999 efter den nyckfulle Jelstsin som satt Ryssland på kurs mot välstånd. Den lille KGB-mannen skulle förstärka det, konfrontera korruptionen, normalisera ryssens liv efter ett decennium av oligarkers härjningar.
Och med vilken välvilja Putin hälsades in i den nya konfliktfria världen. George W Bush såg honom som en partner. Han sa när de träffats: ”Jag tittade karlen i ögonen. Jag skådade in i hans själ. Jag fann honom rakt förtroendeingivande.”
Världen önskade Ryssland allt gott. År 2005 firades segerdagen. Då stod Putin på sin hedersläkare omgiven av Bush och Frankrikes president Chirac. Och det gick bra för Putin och ryssarna. Under en tioårsperiod steg genomsnittsryssens inkomst 160 procent. Ryssland skulle bli en del av samma värld som den vi lever i. Vi lärde oss att säga välkommen på ryska: ”privetstvovat”.
Men efter krig i Georgien, brutalitet mot Ukraina, annekteringen av Krim och maffiametoder i gasbranschen är förtrollningen bruten. Det är tvärstopp för den ryska tillväxtmaskinen. Och Putin är utstött ur ”den anständiga världen”. Om västledarnas bojkott på segerdagen sa han: ”Alla som vi ville se här var här.”
Jaså? Jag studerade hedersläktaren. Var det hans dreamteam jag såg? Alla var tyranner eller skummisar: Egyptens kuppmakare general el-Sisi, Venezuelas undergångsmakare Maduro, Sydafrikas korrupte Zuma, Kubas diktaturförvaltare Raúl Castro, Kinas hårdhänte Xi Jinping och naturligtvis Zimbabwes Mugabe. Varför fanns inte Dracula och Pomperipossa också på plats?
Putins bedrövliga uppsyn hade sin förklaring. Oljepriset är halverat, rubeln befinner sig i fritt fall, Europas beroende av rysk gas har radikalt minskat, sanktionerna (straffet för Ukraina-aggressionen) biter hårt. President Obama och förbundskansler Merkel har utan att göra stort väsen av det tagit strupgrepp på Rysslands ekonomi.
Moskvas medelklass kan inte längre förgylla sina liv med att prosciutto och gorgonzola. Ryssens vardag, konstaterade en Moskvaresenär, är tillbaka till grönkål och rödbetor.
De mest missnöjda lämnar landet. Det är landets hopp för framtiden som ger sig av: ingenjörer och entreprenörer, forskare och programmerare.
Ändå – efter femton år vid makten har Putin uppnått allt som en diktator kan drömma om. ”Han är”, noterade nyss exilförfattaren Michail Sjisjkin, ”älskad av folket, fruktad av fienderna”. Putin har, hette det i Sjiskins artikel, ”skapat en regim som inte vilar på konstitutionens osäkra paragrafer, utan på den orubbliga lagen om vasallens personliga lojalitet mot sin herre”.
Putins maktutövning och popularitet baserar sig på det ryssar genom århundraden värderar mest: patriotismen. Det var utifrån rysk storhet - chauvinism och jingoism* - som Putin yttrade: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof.”
Ett förfördelat rike. Dags för revansch. Den brittiske historikern Antony Beevor varnar visserligen för jämförelser mellan Tyskland och Sovjet men ser en psykologisk likhet mellan Hitler och Putin: ”Putin är besatt av tanken att Gorbatjov och Jeltsin sabbade allt. De förlorade Sovjetunionen. Den känslan kan liknas vid Hitlers känslor årtiondena efter första världskriget.”
En annan britt, Timothy Garton Ash, uttryckte det sublimt: ”Ryssland har förlorat ett imperium och ännu inte funnit en roll.”
Hybris blandad med mindervärdeskänsla, revanschlystnad och nödvändigheten att visa sitt folk karlatag, har skapat en ny geopolitisk situation. En dansk statsvetare, professor emeritus Erling Bjøl komprimerade den: ”Putin er blevet Europas mægtigste og farligste mand.”
Med patriotismen som moral och moderna vapen gör sig Putin redo för att, som det heter i rysk propaganda, ”gå i krig mot fascismen”.
Putin vinner. Han kan mobilsera 150 000 stridande soldater på tre dagar. För Nato tar samma mobilisering sex månader. Kriget är över när Nato fått tummarna ur baken. Det blir som på Krim. ”Nato har på ett kriminellt vis negligerat sin östfront”, hävdar den polske presidentrådgivaren Roman Kuzniar.
Överst på Putins erövringslista står att vidga Kaliningradområdet. Litauen tvingas till eftergifter. För att göra det behöver han Gotland som avstamp. Som stämningen är i Sverige – vi förlöjligar ”rysskräcken”, vi har aktiva putinister som ambassadören Sven Hirdman och Putins egen skattmästare Thorbjörn Törnqvist och den chica kulturvänstern - lägger vi oss platt.
Fotnot: Jingoism – aggressiv, militant nationalism.
Jag läser just nu...
… två journalistkollegers respektive böcker. TV4-korrespondenten Bertil Karlefors har skrivit en självbiografi, ”Run! Run! Run!” med toppunkter i Murens fall och Tjetjenienkriget. Till sin natur blir det självcentrerat. Men Karlefors skriver rappt och roande. Johan Mikaelsson har specialiserat sig på Sri Lanka. Vältajmat och engagerat gör han en studie i krig och fred. Titeln är ”När de dödar journalister”.
Partiledardebatten...
… handlade om bostadsbrist, invandring, bensinskatt, skola och kärnkraft. Men inte ett ord om i landets enda viktiga fråga: försvaret. Eller rättare: bristen på försvar. Åtta partiledare hade alla beröringsproblem med denna ödesfråga.
Prins Carl Philips bröllop...
… bekostas av de svenska skattebetalarna och kungen har fått påökt med 6,3 miljoner. ”Det kan tänkas att bröllopet resulterar i kostnader så att vi får ett underskott”, säger överintendent Jan Lindman. Är det då smakligt att som DJ - ett jobb som går ut på att lägga grammofonskivor på en spelare - välja en ”stjärna” som bor i Hollywood och låta denne ta privatjet från Holland? (Jag bad hovet om kommentar. Men det ringer inte ens tillbaka).