Barnen gör det vi borde – ska vi nöja oss med det?

Foto: LOTTE FERNVALL
Klimataktivisten Greta Thunberg tillsammans med andra skolstrejkande ungdomar på Mynttorget i Stockholm under den globala klimatstrejken "Global strike for future".

”Plus chaud, plus chaud, plus chaud que le climat”, skanderade jag (och uppskattningsvis 1,5 miljon andra människor världen över, på samma tema men lite olika språk) den 15 mars under Global Strike for the Environment. Miljöfrågan är helt enkelt stekhet, som Glenn (antagligen inte) skulle säga. Var du också med? Stod du – precis som jag och mina yngsta skolkande döttrar – och hukade dig i snålblåsten med ett allt blötare kartongplakat och undrade varför det alltid regnar när man demonstrerar? Det är som om någon däruppe vill testa övertygelsen. Enbart iförd regnrock bevisas engagemanget.

 

Alldeles oavsett om du var med, hur engagerad du är och vad du anser om demonstrationer (det ÄR pinsamt att skandera fåniga ramsor, högt och ljudligt, och det ÄR misstänksamt med folkmassor som allesammans går åt samma håll) så är det omöjligt att inte drabbas av kraften i det som just den här folkrörelsen säger: vi måste få stopp på koldioxidutsläppen och rädda vår planet från att gå under.

 

De allra flesta vuxna jag talar med säger samma sak: barnen är fantastiska. Barnen inger hopp. Barnen gör det vi borde. Men ska vi verkligen nöja oss med att repetera plattityder av typen ”vi skäms, eftervärlden kommer att döma oss”? Eller borde vi vuxna faktiskt också GÖRA något (utöver att diskutera om skolk är bra eller inte)? Något som våra barn inte KAN göra åt oss? (Ledtråd: detta är en så kallad retorisk fråga. Som fler än Greta borde kunna svara på.)

 

När Jimmie Åkesson fick frågan varför SD inte längre aktivt arbetar för att Sverige ska gå ur EU nämnde han klimatet som en av de frågor (visserligen långt ner på SD-agendan) som måste hanteras gemensamt, tillsammans med de andra EU-länderna. Att miljöfrågan inte går att hantera genom att bygga en mur runt omvärlden, verkar det alltså råda politisk enighet om. Vilken fantastisk tur då, att det om bara drygt två månader är val till Europaparlamentet. Men vilken fantastisk otur att det är så vansinnigt trååååååååkigt och framför allt JOBBIGT att försöka sätta sig in i frågor som vad EU kan och borde göra för miljön?

 

Jag har arbetat som jurist med EU-frågor i halva mitt liv, så jag är mer medveten än de flesta om vad som skulle kunna göras om de parlamentariska förutsättningarna fanns, nationellt och på EU-nivå. Kampen mot klimatförändringar är dessutom ett explicit mål för EU:s miljöpolitik. Det står i EU:s grundlag, om man så vill. Och ambitionerna är höga. Men som i alla demokratier är EU:s lagstiftande organ begränsade av vad de har i uppdrag att göra och – enkelt uttryckt – vad som får stöd från det folkvalda parlamentet. Och ja, med det menar jag exakt samma folkförsamling som 2014 (förra gången det var val till EU-parlamentet) bara 51% av de röstberättigade svenskarna brydde sig om att försöka påverka hur den skulle se ut. 49% av svenskarna valde – helt frivilligt – att ligga hemma på sitt väldigt bekväma sofflock. Men det är klart. Antagligen var det jättedåligt väder.

 

Jag skulle vilja föreslå en sak. Nästa gång du snuddar vid tanken att ansvaret för vår framtid kanske inte enbart vilar på ett gäng protesterande skolbarn, eller beklagar dig över att det inte spelar någon roll vad DU gör, nästa gång du klagar på att POLITIKERNA INTE GÖR NÅGOT (eller bara gör FEL), då tycker jag du ska ägna femton minuter åt att fundera på vem du vill ska representera dig i EU-parlamentet. Du behöver inte skandera fåniga ramsor, inte ens ställa in din resa till Thailand. Eventuellt måste du sätta på dig en regnrock om det regnar den 26 maj, men rösta, gör det, bara. I värsta fall får du fråga en tonåring i din närhet om hjälp med att sätta dig in i själva sakfrågorna.

avMalin Persson Giolito

ARTIKELN HANDLAR OM

EU-valet

Politik