Det är illa nu – men var inte bättre förr
Har du hört den förut?
Ja, naturligtvis har du det. Och inte bara du. Alla har vi hört den. Det är som råttan i pizzan. Vi hör den sagan jämt. Och vi vet att invandrarna i Rosengård i sina
lägenheter river upp parketten för att odla potatis, och att de bor i tält i vardagsrummet.
Sådana berättelser kallas vandringssägner (eller klintbergare, uppkallade efter folklivsforskaren Bengt af Klintberg som samlat skrönorna i tre böcker) och påståendena förs vidare som sanna.
De handlar om gåtfulla beteenden hos andra människor, mystiska sjukdomar och skrämmande brottslighet. De underblåser trångsynthet och fobier.
Tack vare de förtjuuusande sociala medierna och ”kvalitetssajter” som Avpixlat (som definierar sig som ”en oberoende Sverigevänlig webbplats för nyheter och opinion”) är spridningen större och snabbare än nånsin i historien – och vi alla blir korkade i raketfart.
Vi använder oss av berättelserna i samtal vid kaffeautomaten på jobbet och i våra delningar på nätet. Nyss hörde jag på en fin middag en högutbildad kvinna säga:
”… och när de arabiska flyktingarna hos oss blir tillräckligt många kommer de att förbjuda oss svenska kvinnor att köra bil.” Det gick inte att rubba hennes övertygelse.
En annan kvinna föll in: ”Och i badhusen i Stockholm går de ner i bassängen med alla sina kläder och hucklen på sig och kommunen får stänga badhusen för att göra rent efter dem.”
Ja, ja. Klintbergarna finns hur många som helst. De omdömen vi avger – obehagliga och ringaktande, hjärtlösa, illvilliga och enfaldiga – om våra medmänniskor är som en gammal vinylplatta som hakat upp sig. Vi tycker inte om deras hudfärg, gillar inte deras religion, störs av deras klädsel och ogillar deras utseende.
Ni känner igen er i följande citat:
Om invandrarens karaktär: ”Inkräktande, oärliga och giriga främlingar.”
Om det hot flyktingen utgör: ”En fara mot den svenska kulturen, nationen, lag, ordning och arbetsmarknad.” (Är det Ygeman som sagt det?)
Om det unika med oss svenskar: ”En inflyttad kan och vill aldrig bli svensk.”
Om deras avvikande klädsel: ”På huvudstadens gator kan man se dem gruppvis promenera i sina långa snuskiga kaftaner.”
Om bekymmersam bosättning: ”… har valt orter som tidigare inte haft främmande befolkning.” (Morgan va?)
Om skälen till utvandringen: ”Den beror på ekonomisk tillbakagång, hungersnöd, antisemitism, inskränkande lagstiftning och viljan att undvika militärtjänst.”
Om vikten av kontroll: ”Kontrollen motiveras med att en blandning mellan olika sinsemellan svårförenliga ’raser’ bör undvikas.”
Om invandrarnas drivkraft: ”… syftet är enbart att lura pengar av godtrogna svenskar.”
Attraktionen med Sverige: ”Sverige med sina bekväma invandringsförhållanden är inbjudande som uppehållsort.”
Om integrationens svårigheter: ”Det står som motsats till svensk, skillnaderna framhävs och förstärks, vilket gör att grupperna ses som oförenliga.”
En del av mina läsare tycker sannolikt att uttalandena är kloka: ”Det här är vad vi i Sverigedemokraterna alltid har sagt.”
Andra läsare kanske drabbas av blossande kinder. De är skamsna över hur lätt det är att släppa ur sig fördomsfulla och elaka ord.
Nu till min poäng. Denna poäng minskar inte skulden för intolerans. Men den ökar den heller inte. Poängen är: Det har alltid varit så här. Mina citat kommer nämligen inte från Avpixlat eller SD:ares korrespondens på Facebook.
Citaten är hämtade ur svenska tidningar och svensk opinion åren 1881-1921. De gällde inte, som nu, muslimer, araber och romer. De handlade om en östjudisk invandring efter pogromer i Ryssland. Folk på flykt för att rädda sina liv.
I en lärd uppsats, skriven av Gunilla Hulthén, lektor i journalistik vid Institutionen för mediestudier Stockholms universitet, skildras tidsandan. Förtjänstfullt finns uppsatsen tryckt i Presshistorisk Årsbok 2016.
Situationen då – och vår avvisande attityd – var skrämmande lik dagens flyktingkris. ”Min undersökningsperiod om förtrycket av och förföljelserna mot judar i Ryssland, ”skriver Hulthén, ”samfaller med framväxten av en stark svensk nationalism … med starka kopplingar mellan kultur och Sverige som samhällsbyggare.” Vi känner igen varenda bokstav och attityd.
Det enda vi kan göra är att säga oss: Att vi inte lär oss!
Glada nakenbadare...
… är den Sverigebild svenska myndigheter sprider över världen. Det är då paradoxalt att en svensk allmänhet just ertappats med att bli ursinnig över att i ett läkarprogram en naken docka användes i undervisningssyfte.
70-plusare...
… framställs på scenen som fula, grälsjuka, vimsiga, taskigt klädda gamla tanter. Jag jämförde dem i min förra kolumn med Åsa-Nisses Eulalia. ”Tyvärr”, mejlar min läsare Kiki Jerneheim, ”förekommer det gamla huskorset alltför ofta även i dag (och då gestaltat av yngre kvinnor) i nya tv-serier. Mia Skäringers roll i ’Solsidan’ är ett exempel. Eulalia lever vidare även i yngre tappning. Fast det kanske är bra att kvinnor skildras som rivjärn.”
Jag läser just nu...
… två eleganta guideböcker om ”vinerna, distrikten, producenterna” i Bordeaux, respektive Toscana. Två i Frankrike bosatta svenska vinspecialister, Britt och Per Karlsson vägleder oss i vinets vackra men intrikata – för att inte säga mystifierande – värld. Mycket baskunskap, historia och mat – men också speciellt i Bordeauxboken för mycket myskosnack med fraser som ”lite fetma i vinet och aromer av aprikos, ibland lite honung”.