Är det rätt mot barn att sätta dem till världen?

 En genomsnittlig femåring i Sverige har redan gjort ett större koldioxidavtryck än de flesta invånarna i Centralafrika gör under en hel livstid.

Den franska nyhetsbyrån AFP publicerade nyligen en tweet med statistik över vilken klimateffekt olika val i vardagen har och presenterade inlägget med texten: ”Några sätt att minska sitt koldioxidavtryck”. Efter kraftiga reaktioner från flera följare gick man ut och pudlade.

Det som retat upp många var diagrammets sista alternativt, presenterat som det enskilt mest effektiva: ”Avstå från att skaffa ett barn till”.

Statistiken AFP lutar sig mot jämställer ett barn fött i Europa med utsläpp av 60 ton koldioxidekvivalenter i klimatpåverkan. Att avstå från barn är ur denna synpunkt över hundra gånger så effektivt som det näst mest klimateffektiva tipset på listan: att sluta köra bensindriven bil.

”Hur mycket minskar en seriemördare utsläppen?” och ”Ska man sätta ut de barn man har i skogen?” var några av reaktionerna på franska Twitter.

De var möjligen något stingsliga, men inte alls svåra att förstå. Ämnet, som blinkar till i utkanten av svensk debatt då och då, är redan på agendan på många andra håll. Franska medier berättar allt oftare om par som väljer bort barn ur klimatsynpunkt och temat dryftas på ledarplats i tidningar, bland sociologer och filosofer. På andra sidan Atlanten har rörelsen GINK – Green Inclination No Kids – redan tio år på nacken.

Frågan om planetens överbefolkning har länge lyfts som en av de stora klimatutmaningarna från politiskt håll, men i västvärlden har vi nästan undantagslöst pekat ut andra kontinenter som det stora problemet. Utöver de mer eller mindre kylskåpspoetiska konnotationerna kring föräldraskapet (”meningen med livet”, ”det största man kan vara med om”) finns i Europa både religiösa och geopolitiska uppmaningar att skaffa fler barn.

Den låga nativiteten i länder som Italien och Spanien har de senaste decennierna lyfts som ett politiskt problem. I välfärdsstater som Frankrike och Sverige lockar man par med politiska stimuli som barnbidrag och subventionerad barnomsorg. Hög nativitet är, liksom många tillväxtfaktorer i västvärlden, en god samhällsidé i alla perspektiv utom det globala. Där är det förödande.

Det är lätt att projicera problemet med överbefolkning på fattiga länder där kvinnor föder många barn som ett resultat av kulturella påbud, önskan att säkra ålderdomen och brist på preventivmedel.

Här finns en inbyggd paradox: stora familjer söder om Sahara drabbas hårdast av klimatförändringar eftersom rubbningar i ekosystemet, stigande vattennivåer och missväxt utgör ett reellt hot för deras överlevnad. Däremot har en genomsnittlig femåring i Sverige redan gjort ett större koldioxidavtryck än de allra flesta invånarna i Centralafrika gör under en hel livstid.

Frågan om det är moraliskt rätt att skaffa barn när världen lider av överbefolkning är oundviklig, men svaret från de som säger nej har bytt skepnad något de senaste åren.

De som argumenterar för det oansvariga i att mångdubbla koldioxidavtrycken när vi står inför utmaningen att få ner dem har fått sällskap av en ny grupp som inte nödvändigtvis är några klimataktivister, men som inte längre blundar för det uppenbara: är det rätt mot barn att sätta dem till världen, när civilisationen av allt att döma står inför sin egen kollaps?


Lästips:

Jonathan Franzens roman Frihet från 2010 handlar bitvis om en växande folkrörelse med målet att stoppa befolkningsboomen. I ett par dråpliga kapitel får vi följa Walter, en av huvudpersonerna, som slits mellan en plötslig önskan att göra sin betydligt yngre flickvän gravid och att fortsätta stötta rörelsen som han själv varit med och skapat.