På scen blir 70-plussarna alltid Eulalia
Gud nåde den som skojar med kvinnor!
Då kommer brödkaveln fram. Och det finns en speciell plats i helvetet för den som låter undslippa sig ”ja, se fruntimmer” eller inte blivit varse, att det är kränkande att säga ”flicka” om en kvinna.
Därför är det god ordning i leden. På listan över Sveriges rikaste är antalet kvinnor stort. Det har förts en kampanj för att antalet nobelpristagare ska fördelas lika mellan könen. I svensk deckarlitteratur finns nästan bara smarta och modiga kvinnor som utreder förbrytelser – rör det sig om manliga poliser är de som GW:s läbbige Bäckström, med supersalamin.
Bara inom en sektor finns en gammaldags kvinnosyn kvar: på teaterscenen!
På teatern framställs kvinnor i 20-årsåldern som skärpta och självständiga. De får till och med vara sexiga. Ännu mera gäller detta scenens medelålders kvinnor.
Detta sker naturligtvis därför att kvinnor normalt är skärpta, självständiga och sexiga.
Men så kommer vi till nästa kategori: kvinnliga skådisar som spelar roller som gamla tanter.
Botten går ur.
De gamla tjejerna framställs som gapiga och dominanta eller nästan döende. De är inte klädda. De är utklädda. Regissörer och rekvisitörer som tar fram nyanser på unga och medelålders kvinnor tycker sig få en frisedel när de når 70+.
De säger sig: Dags att damma av gamla klichéer.
Det är som om teaterfolket klonar
scenens alla 70-plussare till Åsa-Nisses hustru Eulalia, oftast spelad av Brita Öberg. Eulalia och hennes ”väninna”, Klabbarparns Kristin, framställs, enligt Wikipedia, ”som grälsjuka huskors”. Huskors är en benämning på en person som plågar sin omgivning i hemmet.
De prestigefyllda scenerna konser-
verar den svenska pilsnerfilmens och folklustspelens traditioner. Våra hjärtan värms av Julia Caesar, Sif Ruud, Hjördis Pettersson och Eva Rydberg.
Det är naturligtvis inte jag som först ertappat den otidsenliga kvinnosyn som teatrarna består 70-plussarna. Jag läste om fenomenet i Dramatens vänners medlemstidning. Föreningens ordförande Birgitta Forsgren Meyerson skrev en
saltad ledare, ”Den åldriga scentanten”.
”Jag är både arg och besviken över hur dessa äldre teatertanter porträtteras på scenen”, skrev Meyerson. ”De är schabloner, som inte stämmer med dagens 70-pluskvinnor. På scenen förekommer de ofta i komiska situationer, som framkallar skrattsalvor hos publiken. Många förses med käpp eller rullator. Om de inte är döende är de sjuka antingen i kropp eller själ. De hör dåligt och/eller visar tydliga tecken på glömska och/eller
demens. Om de inte har hårrullar i hela håret har de permanentat hår. Om de inte som tidigare är iförda rosa korta quiltade morgonrockar har de hellånga långärmade blommiga nattlinnen. De håller ofta en stor handväska krampaktigt intill kroppen eller på rullatorn. Blusar, kjolar, klänningar och skor verkar ha passerat bäst före datum med stor marginal. Scentanterna är fumliga och opraktiska. De klarar inte av de enklaste göromål som till exempel att byta en glödlampa.”
Det är klart att Meyerson är förbaskad. Själv är hon 80, smärt, ärtigt klädd och lever i ett högt tempo.
Jag träffade henne på en middag och bad henne att exemplifiera. På hennes svarta lista finns Marie-Louise
Ekmans ”Dödspatrullen”, Margareta Garpes ”Alla dagar, alla nätter” och Carin Mannheimers ”I sista minuten”.
”Alla dessa tre pjäser är skrivna och/eller regisserade av kvinnliga författare i 70-årsåldern”, konstaterade Meyerson. ”Medregissörerna och scenograferna är alla i 60-årsåldern. Pjäserna är samtliga komedier med allvarlig
underton och de driver hejdlöst med äldre kvinnor i 70-plusåldern.
Meyerson sa: ”Jag kan inte låta bli att fråga mig varför tre av våra mest kända kvinnliga svenska dramatiker har känt ett så starkt behov av att göra narr av sin egen ålder.”
Undantag finns. Många prisar den här våren Yvonne Lombard, 86, och Meta Velander, 93, för grace och pregnans
i Hjalmar Bergmans tre och en halv timme långa ”Farmor och vår herre”.
Man kan fråga sig hur denna teatertantsschablon har uppkommit.
Meyerson medgav: ”Visst finns det äldre tanter som helt eller delvis motsvarar teaterschablonen. Många som har fyllt 70 år slutar att intressera sig för sitt yttre. De tränar varken sin kropp eller sin hjärna. De vägrar att skaffa dator eller mobiltelefon och gillar ingen popmusik skriven efter 1960. Men det finns tillräckligt många 70-pluskvinnor som inte motsvarar den beskrivningen. Och vi känner definitivt inte igen oss i den äldre teatertant som visas på scenen. Vi vill någon gång se en äldre kvinnlig rollfigur i andra än komiska situationer. Och varför kan hon inte ha högklackade skor, vara klädd i jeans och t-shirt eller tränings-kläder. Kanske skulle hon kunna arbeta vid sin dator eller tala i sin mobiltelefon.”
Meyerson underströk i sitt ilskna inlägg i sin tidning: ”Vi 70-pluskvinnor som fortfarande hör och ser hyfsat, som inte är alltför skraltiga till kropp och själ och som använder moderna kommunikationsmedel vill också kunna känna igen oss på teaterscenen.”
Jag håller med.
Men lite kul är det med Eulalia också.
Jag läser just nu
… två fascinerande öden, ”Bröderna Göring”. Den ene brodern var den ökände flygaren och Hitlers närmste man, Hermann. Den andre var dennes bror och motsats, Albert, en rättfärdig antinazist som räddade tusentals judar undan Förintelsen. Detta är alltså en sann berättelse av den typ vi annars sorterar in under rubriken ”För bra för att vara sant”. Men sant är det. Författare är den för mig okände brittiske historikern James Wyllie. Tyvärr skriver han svulstigt och översättningen krånglar till det ytterligare.
Jag försvarade smugglare
… i min förra kolumn. Omoraliskt, mejlade en läsare, de förfalskar ju pass. Precis. Min läsare i Paris gav mig i ett annat mejl ett svarsargument: ”Även Raoul Wallenberg tillverkade 6 000 pass i Budapest 1944 för att hjälpa judar på flykt.”
Jag var inte först
… med att försvara flyktingsmugglare. En läsare pekar på att Hans Rosling redan för flera månader sedan i tv sa: ”Det är politikerna som har bestämt att flyktingarna inte kan ta billiga flygresor. I stället måste de betala dyra pengar till flyktingsmugglare. Sluta kalla dem smugglare. De är de enda som hjälper människor att komma hit.”