Könsdebatten var en lång dags färd mot seger för Mire
– Det här är en historisk dag.
Mire Åsell, transperson, befann sig onsdagen den 17 april 2024 i riksdagen för att lyssna på debatten om den nya könsbyteslagen.
En lagändring som ska göra det enklare att byta juridiskt kön och som berör en väldigt liten minoritet, vilket inte har hindrat politiker och kommentariat att gå i spinn.
I veckor har det talats om de berörda, transpersonerna. Få har talat med dem.
Vid 34 års ålder har Mire Åsell, som är ickebinär, hen identifierar sig varken som man eller kvinna, hunnit uppleva betydande förändringar, det finns numera en större allmän kunskap om och förståelse för denna minoritet.
– Men en hel del arbete återstår.
Hen blickade ner från kammarens åhörarläktare, klockan slog nio, talman Andreas Norlén klubbade på föredömliga fem sekunder punkt 1 - 17, sedan var det dags för socialutskottet,
Först ut var socialdemokraten Yasmine Bladelius, som sa att hon var glad över att fem av sju partier ”står enade” i att genomföra lagändringen.
Ett påstående som inte riktigt tål en närmare granskning.
Formellt är visserligen samtliga riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna för lagändringen.
Men det finns sprickor.
Ta bara Moderaterna. Anonyma röster i riksdagsgruppen har anonymt till pressen uttalat bestörtning och ilska över att partiledare Kristersson först krävde lydnad och att partilinjen ska följas, bara för att sedan gå ut och gnälla på delar av förslaget.
Det viskas om repressalier. Det viskas att de som inte trycker på rätt knapp i voteringen kommer att förlora utskottsplatser. Det viskas om rädsla.
Turbulent har det varit även inom det andra statsbärande partiet, socialdemokraterna.
Som socialminister arbetade Annika Strandhäll för att lagen skulle genomföras, men som ordförande i S-kvinnor har hon svängt och propagerar nu högljutt emot.
En opinionsbildning som i sin tur har lett till inte oväsentlig irritation här och där i partiet.
Men om denna djupa klyfta sa partikamraten Bladelius inte ett ord i talarstolen, hon pratade om en minoritets lidande, hur svårt det är att byta juridiskt kön, processen är långsam och byråkratisk, den kan ta upp till sju år.
Sverigedemokraten Mikael Esliandersson begärde replik. Sverigedemokraten Alexander Christiansson begärde replik. Sverigedemokraten Michael Rubbestad begärde replik.
Sedan var det dags för Sverigedemokraten Carita Boulwén att hålla anförande.
– Oansvarigt.
– Förkastligt.
– Allvarliga konsekvenser för samhället.
Så här fortsatte det timme ut och timme in.
Hela 18 anmälda talare, normalt deltar en ledamot per parti i debatter som dessa, nu var åtta sverigedemokrater anmälda, alla skulle de hålla anföranden och ta repliker på meningsmotståndares anföranden.
Redan tidigt förstod talman Norlén åt vilket håll det lutade och varnade för att tidsplanen inte skulle hålla och att den planerade voteringen klockan 16 kanske skulle skjutas till morgondagen.
I talarstolen upprepades samma argument och Mire Åsell och jag lämnade åhörarläktaren och satte oss utanför för att prata lite mer.
Hen arbetar som sakkunnig på RFSL, men är just nu föräldraledig och har kommit till riksdagen i dag som privatperson. Orden forsar fram.
– Det värsta är att höra vissa politiker säga att de värnar transpersonerna, men...
– Det är ett sådant hyckleri. Det är transfobi.
Vad skulle en lagändring betyda för dig?
– Det skulle vara ett mycket stort steg framåt. Nuvarande lagar är futtiga, det finns ett skydd mot diskriminering, men väldigt lite vi som transpersoner har rätt till.
– För mig personligen är inte det här tillräckligt. Fortfarande kommer det bara finnas två juridiska kön att välja mellan, och jag identifierar mig inte som något av dem. Men för många andra transpersoner är det här mycket viktigt.
– Vissa drar sig för att resa utomlands. De kanske ser ut på ett sätt, men passet visar ett annat kön. De är rädda för att inte bli insläppta i landet. Och att visa leg när ett paket ska hämtas kan leda till problem eller i värsta fall en hotfull situation.
– Vi kan inte leva fullt ut som andra.
Debatten segade på. Anföranden, repliker, nya anföranden, nya repliker.
Skolklasser dök upp, satte sig på åhörarläktaren, lyssnade en stund, avlöstes av andra barn och ungdomar.
Volymen i det offentliga samtalet de senaste veckorna har, som många sannolikt har noterat, varit hög.
Lagförslaget är förhastat! Det har gått för fort! Män kommer dyka upp i kvinnors omklädningsrum! Nästla sig in i kvinnofängelser!
Sanningen är en annan.
De här paragraferna har utretts flera gånger om de senaste 18 åren: två statliga offentliga utredningar, lika många departementspromemorior.
Genom en ändring som samtidigt görs i fängelselagen blir det enklare för Kriminalvården att neka intagna som vill ändra sin placering på grund av byte av juridiskt kön.
Dessutom har 17 länder runt om i världen, däribland samtliga nordiska, infört denna lag. Det har fungerat utmärkt.
Fler riksdagsledamöter ramlade in i kammaren, vilket inte ska tolkas som påtagligt intresse för debatten. De flesta satt avslappnat tillbakalutade, tittade ner i sina mobiler, scrollade.
Klockan slog elva, tolv, ett, två, diskussionen ville inte ta slut.
En sverigedemokrat undrade om han blir japan om han åker tunnelbana i Tokyo. En moderat suckade till svar om ”den nonchalans som visas för en liten och utsatt grupp”.
Centerledaren Muharrem Demirok morrade i en intervju med TT att SD:s strategi är att försöka förhala beslutet.
Sverigedemokraternas presschef Oscar Cavalli-Björkman tillbakavisade anklagelserna och förklarade att ledamöterna är engagerade.
De är inte särskilt många, antalet människor som definierar sig som transpersoner. Någon exakt siffra finns inte, men Folkhälsomyndigheten uppskattar dem till 0,4 procent av befolkningen.
Sällan har så många talat så mycket om så få.
Snart har lagen trätt i kraft och glömts bort. Glömts bort av alla, förutom de berörda.
Klockan 15.03, efter drygt sex timmars debatt, var debatten över. Politikerna vällde ut ur plenisalen, tidningar, radio och tv högg tag i dem, argumenten tuggades än en gång.
En timme senare var det så dags för votering. Som av en händelse befann sig de mest högljudda socialdemokratiska och moderata kritikerna på ”mycket viktiga uppdrag utomlands” och kunde inte delta i knapptryckningen.
234 - 94. Förslaget röstades igenom. En 52 år gammal lag förnyas. (Två ledamöter, en moderat och en socialdemokrat, bröt partilinjen.)
Mire Åsell höll hela dagen ut, i sig något av en bragd, och såg tilldragelsen från åhörarläktaren.
För hen var det en lång dags färd mot ett Sverige som blir lite bättre, lite friare, lite anständigare.
– Fantantiskt. Äntligen är det klart.