Bögporrstjärnans revolt och ensamhet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I denna könskrigets försommar ägnar jag mig åt en homosexuell betraktelse – undrar för övrigt hur misshandelsmönstret ser ut i samkönade par – Fredrik Eklunds ”Bananflugornas herre”.

Fredrik Eklund är den andre av Klas Eklunds två söner som ger ut en självbiografisk roman i år. Ingendera brodern har dolt existerande släktband.

Tvärtom. I någon grad har väl kännedomen om vem pappa är – det slutande 1980-talets socialdemokratiske påläggskalv som sedermera hittade hem till S-E-Banken som chefsekonom – beräknats öka publikens nyfikenhet på böckerna.

Så har naturligtvis också skett.

I ärlighetens namn: Knappast hade mitt eget intresse för dessa böcker vaknat om det inte hade varit för att jag en gång kände de unga författarnas far. Jag hade uppfattat honom som en både intressant och motsägelsefull person – vilken intressant person är inte motsägelsefull förresten?

Fredrik Eklund har inte lyckats komma ut på samma prestigefyllda förlag som brodern Sigge – om han ens har försökt – men han skriver bra. Så bra att jag sugs in i hans skildring och träder in i en värld jag har haft utomordentligt litet kännedom om: det 21:a århundradets unga dekadans och gruvliga ensamhet. Och så överflödet förstås.

Vid 27 års ålder lever han med inkomster som måste göra livet utarmat i sitt överflöd, kulmen som de är på ett materiellt beviljat liv. Jag kan sända en tacksamhetens tanke till min barndoms krigshärjade Helsingfors, där glädje och förväntan var liktydig med vissheten om att fredagen var varmvattensdag och min bror och jag skulle få bada. I samma kar förstås för varmvattentillgången var begränsad – men det tyckte vi strängt taget om.

Eklund har gjort dundersuccé som bögporrstjärna i USA och det är vägen dit han berättar om i sin roman. Det är en roman med sex på nästan varenda sida och återkommande dialog på engelska, språket som skänker dagens unga webbgenerationer deras globala tillhörighet.

Ja, Eklund skildrar naken sexuell lidelse, knapplösa knull mellan män, för att apostrofera Erica Jong. Han gör det omsorgsfullt och något kliniskt. Han säger sig drömma om kärleken – självklart – men beskriver dessa drömmar i uteslutande fysiska termer.

Han är fysiskt ytterst upptagen av sig själv. Denna välbegåvade unge man, som hade kunnat göra akademisk karriär vid Handelshögskolan eller skapa sig ett företagsimperium i musikbranschen, lyfter skrot och tränar tills han stupar, för att kunna avnjuta sina spelande muskler i helfigursspegeln.

Författaren beskriver sina fysiska företräden, hur han bär sig åt för att framhålla dem vid kvalificeringen för bögporren. Det är detaljrikt och oerotiskt. Porr är uppenbarligen oerotisk också i bögbranschen. Och föga överraskande är den passion som innerst inne driver honom att söka sig till New Yorks halvvärld en manlig porrstjärna. Lidelsen gör ett något pubertalt intryck.

Fredrik Eklund motiverar sin längtan att byta det rekorderliga Stockholm mot det brokiga och vildvuxna New York med att han inte passade in i sin fars land. Själv tror han att det beror på homosexualiteten men det är knappast hela förklaringen – Sverige lär inte vara något svårt land att leva i för homosexuella.

I en komprimerad mening i boken ges en antydan till svar på frågan vad som innerst inne driver honom bort från ”fädrens spår”. Han beskriver ett samlag med en för honom förut okänd man. Han gör sitt yttersta för att hålla tillbaka en alltför snabb utlösning. Han berättar att han febrilt tänker på Ingvar Carlssons glasögon.

I en enda hädisk sats spelar författaren ut sitt eget narcissistiska universum, präglat av den fysiska besatthetens obstruktion mot allt vad överjag någonsin skapat i ett samhälle, mot ett annat universum, en plikttrogen fadersgestalts intellektuella attribut – glasögonen att läsa, se och förstå med.

Är författarens revolt bara hans egen? Eller är det överflödets på en gång längtande och blaserade barn han skildrar?

Yrsa Stenius