Ett år sedan MeToo – när ska vi män vakna?

Jean-Claude Arnault dömdes till två års fängelse för våldtäkt.

Kulturprofilen får skaka galler, men det är kanske en parentes.

Tanken slog mig när jag i helgen besökte hans tidigare jaktmarker i Göteborg. Under varje bokmässa hyrde han en hotellsvit i vilken han lät kultureliten mingla. Av nyfikenhet hyrde jag samma svit.

Flärden: gigantisk balkong med utsikt över staden, lyxmöbler, suggestiv konst på väggarna.

Historiens kladdiga vingslag: här ska Kulturprofilen Jean-Claude Arnault ha ofredat författaren Amanda Svensson. För DN har hon vittnat om hur han gick fram och tafsade på hennes bröst.

Jag slog mig ner, funderade. På anklagelserna mot Arnault och på rättegången mot honom, vilken på måndagen skulle resultera i en tvåårig fängelsedom för våldtäkt. På MeToo-rörelsen, som startades för snart exakt ett år sedan.

Den kvinnliga sorg och vrede som rörelsen gestaltade gick ingen förbi. Medierna fokuserade förvisso på uthängda kändisar, men nästan alla större svenska yrkesgrupper hade sitt eget upprop.

Ändå kvarstår huvudfrågan: vad gör männen?

Det är pikant. Att ett år har gått utan att män i största allmänhet har agerat.

Av allt att döma är det inte flickors och kvinnors fel att somliga pojkar och män beter sig som svin.

Min egen bransch är inget föredöme. I augusti släppte Jenny Nordlander boken ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist”. En skrift fullproppad av den manschauvinism som i decennier har drabbat kvinnor i mediebranschen.

Hyllningarna haglade, men någonting saknades. I en debattartikel i facktidskriften Journalisten vittnade Nordlander nyligen om en kompakt tystnad. Trots mediehajpen hade boken knappt uppmärksammats av några män.

Jag som tillhör den lilla skara män som läst och gillat boken frågade mig själv: varför gjorde jag ingenting förrän jag hade läst debattartikeln och skämts en aning?

Och varför ska det vara så svårt att – i hopp om förändring – åtminstone skriva en rad på sina sociala medier? Det tycks ju vara så enkelt att göra när förövarna är ensamkommande flyktingar.

Jag satt länge i sviten och funderade. Tänkte också på hur Kulturprofilens nära vän, akademiledamoten Horace Engdahl, en gång resonerade kring hur män lär upp varandra och därmed reproducerar sitt övertag.

”Men jag tror att det förändras. Att kvinnor mer samarbetar och relaterar till varandra i dag”, sa Engdahl till DN. ”Förr skulle de till varje pris vara rivaler och det var praktiskt för män: man behövde aldrig befara att tjejerna skulle gadda ihop sig.”

För ett år sedan gjorde de det. De satte sina liv och karriärer på spel för att försöka göra världen lite mer jämställd.

Frågan är nu bara när män ska våga göra detsamma.


”Q”

I helgen arrangerades alltså den årliga bokmässan i Göteborg. En betydande del av ljuset var på författaren Fredrik Ekelund. För några veckor sedan kom han ut som transvestit – rättare sagt som kvinnan Marisol – vilket skildras i den nya romanen ”Q”.

Fredrik Ekelunds transformation till Marisol berättas så finkalibrerat, så varmt och så smärtsamt. Det må vara en roman om något som få människor upplever. Men den är så briljant gestaltad att alla borde läsa den.