Vi tar ansvar för våra egna hjärtan, Birro
Jag hade lovat mig själv.
Aldrig mer ska jag skriva om Marcus Birro, sa jag högt för mig själv.
I morse vaknade jag i en dansk och ganska besynnerlig stuga, skavfötters med min treåring.
En sällsam stund trots att han under natten hostade tills han kräktes slem. I min hand. Min kärlek till honom och mammalivet är opåverkad trots att jag har sovit
i en enda ickesammanhängande sekund. Normal kärlek mellan två vuxna människor skulle prövas av dylika situationer. Men en moders kärlek blir bara mäktigare. Jag ska bära din uppkastning som den sista droppen vatten.
När jag har lyssnat runt efter de fyra barnens sovljud, plockar jag upp mobilen från golvet och läser nyheter. Och Facebook.
Någon har delat en text av Marcus Birro.
Gör det inte, Malin.
Det kan aldrig sluta väl, Malin.
Men min självbevarelsedrift är för låg.
Marcus Birro skriver att han tycker att vi ska bry oss om att påven kommer. Jag förstår honom lite grann. Det är inte roligt när du försöker förklara ditt favoritbands storhet och kompisarna inte gillar musiken. Vi kan aldrig mötas, tänker du, men sedan går livet vidare. De med sin skitmusik, du med din.
Mitt intresse inför och under påvens besök är obefintligt. Jag borde få känna så ifred.
Men Marcus Birro förklarar att Sverige är litet som en blindtarm och att världen är stor. I ljuset av detta borde vi känna stolthet.
Sedan skriver Marcus Birro så här:
”Det bor en rätt mörk kyla i det gudlösa hjärtat. Det är en rätt enslig plats. Det är en plats där de viktigaste frågorna i våra liv inte får några svar om de överhuvudtaget ställs. Det gudlösa hjärtat är ett tomt, sökande, ialnde och ensamt hjärta.” (Oklart vad ialnde ska vara, ylande?)
Marcus Birro tar sig alltså rätten att recensera icke-troende människors hjärtan.
Så utomordentligt respektlöst. Ta du ansvar för ditt hjärta Marcus Birro, så tar vi ogudaktiga ansvar för våra. Vidare så tar vi ansvar för våra handlingar som med stor sannolikhet är lika vackra som dina, och vi tar också ansvar för våra liv som jag vet är minst lika rika som ditt.
Tro för mig handlar om att hitta hem. Det är säkert en oerhörd känsla. Men vi som har hittat hem utanför Guds boning upplever också oerhörda känslor.
Jag vet på nära håll hur helt och hållet avgörande en stark tro har varit för själva livslusten. Jag respekterar individens frihet att själv välja livsåskådning. Det skulle aldrig falla mig in att vända mig till en troende och säga att hans hjärta är fullt av trams.
Jag förväntar mig samma respekt tillbaka. Från alla utom en.
Detta är sista gången jag skriver om Marcus Birro.