Mejla

Oisin Cantwell

Praxis behövs för nätverket som Säpo sprängde

Publicerad:
Foto: TT

Ett års fängelse för kartläggning av skyddsklassade försvarsanläggningar.

Jag tror att jag aldrig har läst en dom där det så tydligt famlas efter praxis och vägledning som i denna.

Domen meddelades av Göteborgs tingsrätt i dag och är intressant av flera skäl.

Det är den första i en härva där ett tiotal personer riskerar åtal och fängelse för kartläggning av militära anläggningar och installationer.

Utredningarna är komplexa och hade redan pågått i månader då Säpo i en samordnad gryningsräd i december 2017 grep sex personer.

Men det som befarades vara en spioncell som försåg utländsk makt med hemligheter visade sig vara ett nätverk av nördar som gått alldeles för långt i sitt intresse för försvarsanläggningar.

Den nu dömde göteborgaren ägnade aktningsvärt mycket tid under fyra år åt att fotografera och hämta in uppgifter om 36 skyddsobjekt.

Att anläggningarna varit belagda med fotograferings- och tillträdesförbud har inte bekymrat honom det minsta.

 

Om huvudförhandlingen, som hölls bakom stängda dörrar, vet vi inte mycket. En och annan udda detalj har i och för sig sipprat ut, exempelvis krävde kammaråklagare Mats Ljungqvist att förhöret med "vittne FM053", en expert vid försvaret, inte skulle dokumenteras med bild och ljud.

Men i allt väsentligt är vi hänvisade till domen för att bilda oss en uppfattning om vad som sades i rättssalen.
Av den framgår att tingsrätten inte är imponerad av mannens påståenden om att han inte begrep att kartläggningen var olaglig.

Domstolen skriver att utredningen övertygande visat att mannen ”är något mer än en nyfiken militärt överintresserad person med en fascination för militära torn och master och fortifikationsverk”.

Han gjorde lumpen som signalist och har tidigare varit medlem i en militär frivillighetsorganisation och måste ha förstått.

Mannen, anser tingsrätten, måste ha förstått att vitala försvarsintressen hade skadats om uppgifterna hamnat i orätta händer.

Det är säkert en korrekt bedömning. Å andra sidan har advokat Nils Nestrup säkerligen viktiga poänger i att det mesta av den insamlade informationen är fritt tillgänglig på nätet, varför det inte är självklart att insamlandet ska anses vara brottsligt.

 

Redan denna straffrättsliga osäkerhet är en anledning så god som någon till att hovrätten borde ta en titt på ärendet.

Ett annat skäl är den osäkerhet domarna i tingsrätten medger sig känna. I sitt resonemang om hur hårt straffet ska vara inleder domstolen med att konstatera att straffskalan för grov obehörig befattning med hemlig uppgift innehåller enbart fängelse.

I nästa andetag suckar lagman Johan Kvart att ”såvitt tingsrätten kunnat finna saknas påföljdspraxis på området”.
Domarens vånda slutar inte med detta. Men innan jag ger mig i kast med lagman Kvarts fortsatta ansträngningar krävs en kortare rättslig utflykt.

I juridiken pratades det ibland om artbrott, vilket är brottsligheten av sådan art att ett kortare fängelsestraff ska dömas ut även om omständigheterna talar för en annan påföljd.

Men alla brott som klassas som artbrott har inte samma artvärde. Det finns starkare skäl att döma till fängelse då terrorbrott begås än då någon gör sig skyldig till grovt rattfylleri.

Domstolen plågas en smula då straffet ska fastställas:

"För tingsrätten framstår det som höljt i dunkel vilket s.k. artvärde som bör tillmätas den nu aktuella brottsligheten".

 

Slutsatsen, ett års fängelse, bygger dels på den skada som Sverige hade åsamkats om uppgifterna nått främmande makt, dels på att risken att den insamlade informationen skulle hamna orätt inte var obetydlig.

Ett rimligt straff? Kanske, kanske inte. Inte ens domaren är säker.

– En mast kan vara vacker, förklarade den nu dömde mannen i förhör.

Fler personer i denna besynnerliga sekt kommer att åtalas. Inte minst mot den bakgrunden framstår det som önskvärt att dagens dom överklagas och ett prejudikat skapas.

 

avOisin Cantwell

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM