Så skulle det kunna låta i vår ankdamm
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-01-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Låt oss titta på hur svenska apartheiddebatten kunde ha sett ut om den hade liknat dagens hedersdebatt:
Året är 1978. Den svenska organisationen ”Rädda svarta barnen” anlitar en svensk forskare för att leda en forskningsgrupp. Uppgift: att forska om de svarta barnens situation i Sydafrika. 400 barn intervjuas. Men när rapporten är klar vill RsB ta bort vissa delar.
”Vi vill visserligen vara en radikal röst mot rasism, men detta kan leda till vi och dem-tänkande”, skriver någon från regionkontoret i Pretoria.
Rapporten nämner nämligen apart-heidsystemet. Formuleringen ”apartheidpolitiken omfattar även landets kultur och språk” är olämplig då den ”kan tolkas som ett fördömande av en hel region”.
”Det gäller att kritisera enskilda övergrepp och inte den omgivande kulturen. När ett svart barn dödas reagerar vi, men att kritisera apartheidsystemet... Innan vi går ut med kraft så måste vi ha ordentligt på fötterna.”
Meningen ”det sydafrikanska samhället är rasistiskt” anses speciellt problematisk: ”Att säga att hela Sydafrika står bakom diskrimineringen av svarta är fel, så tycker inte alla i landet”, svarar ordföranden för RsB.
Forskaren – som själv varit gift med en afrikander (vit afrikan) och bär hans efternamn – protesterar: ”Samhället är ju rasistiskt, att skriva annat vore ohederligt, men ingenstans har jag påstått att alla sydafrikaner är rasister.”
”Underlaget är alldeles för litet”, fortsätter RsB. ”Man kan inte efter intervjuer med bara 400 barn påstå att ens slutsats äger någon giltighet, inte i en region där det bor 44 miljoner.”
”68 procent av landets befolkning är kristna” är också en olycklig formulering; det kan uppfattas som en antydan om kristen dominans och stigmatisera religionen.
I samma veva skriver Aftonbladet om en sydafrikan i USA som dödat sina döttrar för att de träffade svarta pojkar. Detta är ytterligare ett av de så kallade färgmord som har börjat ske i väst.
Faderns bror citeras: ”Detta har
inget med kristendomen att göra. Jesus predikade kärlek.”
En känd kristen debattör reagerar. I en artikel med rubriken ”Skyll inte på kristendomen” jämför han färgmord på svarta med svartsjukemord: ”Väg de senaste 15 årens 11 färgmord mot 240 svartsjukemord.”
Debattören Massou Nkamali kritiserar högljutt svenska medier: ”Sydafrikaner i Sverige stigmatiseras och utmålas alla som förtryckare.”
Några år tidigare hade han förnekat existensen av en speciell apart-heidkultur: ”Detta handlar snarare som en kolonial syn där Sverige gärna vill cementera bilden av svarta som viljelösa offer.”
Svensk-sydafrikanska föreningen försäkrar att den rika sydafrikanska kulturen innefattar så mycket mer än rasism: ”JRR Tolkien föddes faktiskt i Sydafrika!”
En svensk kulturdam instämmer: Mord och diskriminering finns överallt, vi svenskar dödade ju samer förr. Sydafrika är mer än lynchade lik – det är spännande och färgstarkt, med vacker natur och gott vin. Och så deras goda mat!
En feministbloggare ifrågasätter färgmordens koppling till ras överhuvudtaget. ”Det handlar snarare om genus: mäns eviga våld mot andra män.”
En läsare kommenterar: ”Varför heter det färgmord? Färg är ett positivt ord som nu svärtas ner.”
Och medan den svenska debatten trampar vatten och surrar fortsätter människor att fara illa.