Paraplyrevolutionen tilltalar oss alla
Jag får lyckotårar i ögonen, när jag den här veckan ser ungdomarna i Hongkong demonstrera för fria val och demokrati.
Måtte de lyckas!
Sådana praktbarn! Rena, snygga. Inte gapiga. Inte militaristiska. Inga tatueringar, inga ringar i näsan. Inget vänstervåld, inget högervåld. Inte AFA, inte Svenskarnas parti, inte Hells Angels, inte AIKs supporterklubb.
Naturligtvis är det så. Jag bodde fyra år på nittiotalet i Hongkong och det är den bästa plats jag någonsin bott på. Skälet var inte främst stadens skönhet och dess möjligheter till såväl allvar som synd.
Skälet var det mänskliga materialet: sex-sju miljoner människor som alla kommit som flyktingar till det lilla ”landet” och sedan med flit och fiffighet, drömmar och beslutsamhet bestämt att deras liv skulle bli bra. Varje morgon gick 5 miljoner av dem upp med föresatsen att bli miljonärer innan solen gick ner. Häpnadsväckande många förverkligade ambitionen.
Dessa i sinnet så fria människor, mogna och välutbildade, ser nu sina barn demonstrera för en enkel, naturlig rättighet: att få utse sina politiska ledare i fria val.
Paraplyrevolutionen tilltalar oss alla – men över den hänger slagskuggan av kinesisk brutalitet. Alla minns den ungdomliga folkresningen på den Himmelska fridens torg i Beijing i maj 1989.
Måtte det inte bli så.
Hongkong, som var en brittisk koloni, skulle enligt all reson ha blivit ett självständigt, superduktigt lilleputtrike av samma slag som Singapore – fast gladare.
Men Margaret Thatcher, den brittiska premiärministern på åttiotalet, hade ett horn i sidan till kolonins befolkning – de var sådana som hon drömde om att hennes egna engelsmän skulle vara: osnobbiga, klasslösa, arbetsamma, innovativa, risktagande. Inom sig sa hon: Varför dom? Varför inte vi?
I stället för att ge Hongkong självständighet förhandlade Thatcher bort ön och en snibb av fastlandet (tillsammans stort som halva Öland) till den kommunistiska supermakten Kina.
Det skrevs en konstitution, det gavs löften och Hongkongs särart och relativa frihet (ett kapitalistiskt rättssamhälle med press- och yttrandefrihet till skillnad från Beijingregimens enpartivälde) och en slogan myntades: ”One country, two systems.” Den ska gälla i 50 år.
Hongkong införlivades med Fastlandskina 1997. Det har gått ganska bra. Beijing är mäktigare, Shanghai är större men Hongkong har behållit sin kreativitet och dynamik. Enpartistaten Kina skulle tolerera Hongkongs kapitalism, yttrande- frihet och oberoende domstolar.
Men när det ska bli val 2017 har den unga generationen – den som nu med paraplyer skyddar sig mot regn, sol och polisens pepparspray – kravet att Hongkongs invånare själva ska bestämma sitt ledarskap. Tills nu är bara hälften av ledamöterna i territoriets parlament folkvalda; de övriga utses av Beijing-lojala skrån. Till högsta posten får Hongkongborna bara välja mellan tre av Beijing godkända kandidater.
Når demokratidemonstranterna sitt mål?
Jag ringde upp en gammal vän, en veteran bland mediemänniskor som bott i Ostasien de senaste 30 åren, mestadels i Hongkong.
”De har inte en chans”, sa Gerhard Jörén. ”I slutändan finns bara en lösning: våld. Jag hoppas jag har fel. Men Beijing släpper aldrig greppet. De fruktar att oroligheterna sprider sig till fastlandet. Det kan också ha konsekvenser i Tibet och bland uigurerna i Sinkiang. Om polisen inte klarar upp situationen rycker PLA, folkets befrielsearmé, in.”
Bedrövligt!
För folkresningar finns två yttre parametrar. Den optimistiska, erfarenheterna av Gdansk i Polen sensommaren 1980. Jag var där och såg den karismatiske, lynnige Lech Walesa forma rörelsen Solidarnoc. Allt verkade efter ett år gå åt skogen. Undantagstillstånd. Walesa fängslad. Men tålamodet fanns, rörelsen överlevde, den hade intellektuell styrning och moraliskt överläge. Trots ohederliga val juni 1989 – de var riggade mot Solidarnoc - vann demokratin. Berlinmuren rasade, kommunismen kollapsade.
Den pessimistiska parametern har vi skådat under den arabiska våren. Den är ett fiasko i alla länder där den dök upp, Tunisien undantaget. Egypten är en militärdiktatur som frossar i dödsdomar. Libyen faller samman under gangster- ligor. Syrien leds av en härskare som haft ihjäl 125 000 civila.
I arabvärlden saknades ideal och moraliska ledfyrar. Det var bara gap och skrik om ”demokrati” och ”frihet”.
En av vår tids största tänkare, Francis Fukuyama, Harvardhistorikern som efter Berlinmurens fall skrev ”The End of History”, har nu kommit ut med en ny bok, ”Polical Order and Political Decay”. Tesen han driver är: Demokrati kommer inte först. Först kommer en stark, stabil stat. I stater där demokratin kommer innan staten har lärt sig att regera effektivt kommer utan undantag att misslyckas. Det lyckas i Ostasien (Sydkorea och Taiwan) därför att staten där var stark. Det misslyckas i Afrika och Mellanöstern där staten är svag.
I så fall: Hongkong är ett starkt statsbyggde. Demokratiseringen lyckas. Men tålamod krävs.
VET MER special
Jag läser just nu…
… historikern Herman Lindqvists ”Erik XIV. Prakt. Drömmar. Mörker”. Den misskände 1500- talskungen skildras inte som galen utan som en lysande renässansfurste, bildad, begåvad och språkkunnig. Lindqvist visar som vanligt sin styrka att med detaljer belysa hur tidens vardagsliv tog sig ut.
Härliga, frigjorda …
… har förvandlats till ängsliga, moralistiska Sverige. 1) Svenska kvinnor tål inte att mammor låter sina tioåriga söner duscha i badhusets damavdelning. 2) I en svensk småstad drar feminister kalsonger på statyer som visar kvinnor nakna. 3) Värst: Pippi Långstrump får på en nycensurerad tv-film inte säga, att ”min pappa är negerkung”. Mitt råd: Fort tillbaka till 70-talet.
Gustav Fridolin
… ser i ministerlistan att Aida Hadzialic är gymnasie- och kunskapslyftsminister och Helene Hellmark Knutsson är minister för högre utbildning- och forskning. Vad blir över till Fridolin som kallas utbildningsminister? Roliga timmen på lågstadiet?