Er slöa kritik gör mig fly förbannad
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sveriges Television har anmälts till Granskningsnämnden av kissnödiga borgerliga opinionsbildare i anledning av lördagens temakväll om Fidel Castro. Anmälan gjordes redan innan programmen hade sänts ut, på basen av vad som stod att läsa om dem på SVT:s hemsida.
Presentationen gav vid handen att Castro och hans regim inte fördömdes med den konsekvens och det eftertryck som kunde förväntas av en ”fri television”.
Mycket riktigt slöt också det fria och oberoende Dagens Nyheters ledarsida upp bakom kritiken med en ironisk släng mot public service- kanalernas reklamdevis. Inte heller DN:s ledarskribent hade haft något annat än hemsidans programinformation att tillgå men ansåg sig av denna kunna utläsa temablockets upprörande slagsida åt vänster.
Jag vet inte vad det kissnödiga sällskapet tycker om SVT:s satsning sedan de sett programmen om de nu gittat se dem. Personligen tyckte jag att helkvällen gav en intressant och mångfacetterad bild av en märklig gestalt i den internationella politikens närhistoria, en gestalt som i likhet med andra karismatiska ledare inte går att betrakta i uteslutande svart eller vit färgskala. Dessutom belyste programhelheten ett historiskt fenomen som alla revolutioner har slagit ihjäl sig på:
Vägen till makten efterfrågar andra ledaregenskaper än makten själv. Befrielsen är någonting annat än friheten och dess fortbestånd, för att apostrofera författaren Anders Ehnmark.
När de som går i spetsen för en omvälvning som syftar till att göra slut på folklig misär i ett land, fattar tyglarna för att bygga upp ett civilt samhälle, blir ny tyranni så småningom följden därför att ledarna och cirklarna runt omkring dem inte behärskar annan befälsföring än den auktoritära.
Detta har vi sett från franska revolutionen över den ryska och kinesiska till revolutionen på Kuba. Att frihet och demokrati till sist förkvävs även under de nya regimerna hindrar inte att ”befrielsekämparna” skridit till
verket med gott uppsåt och att de åstadkommit en del värdefullt under resans gång.
När jag var ung engagerade sig min generation starkt i problemen med fattigdom och förtryck i Sydamerika, Afrika och sydöstra Asien.
Personligen var jag absolut inte någon revolutionsromantiker och mitt hjärta klappade inte särskilt för Fidel Castro. Men jag hade svårt att förneka att de länder som ändå hjälpligt hade lyckats resa sig ur det djupaste eländet, de länder som ändå kunde visa upp läskunnighet och anständiga grundvillkor för folket, var de som hade lyckats med planekonomiska omvälvningar och som inte styrdes av USA:s ”demokratiska” marionetter.
Jag hade fel i många av mina politiska resonemang från den tiden. Jag trodde att demokratin skulle växa fram i Tredje världen bara folken där först skulle få äta sig mätta och lära sig läsa. Jag trodde att planhushållning och demokrati gick att förena – bland mycket annat.
Jag misstog mig i mina föreställningar om politikens medel och metoder men jag vägrar skämmas för de drömmar jag drömde om jämlikhet, välstånd och fred. Och jag vägrar överge min förvissning om att starkt socialt patos låg bakom såväl Fidel Castros som många andra revolutionsmakares strävanden, låt vara att makten sedan ramponerade deras liv och drömmar.
Jag tycker Sveriges Television är i sin fulla rätt att visa ett mångfacetterat dokument över ett liv och en gärning som lämnade viktiga spår i den tid som knappt är förfluten än.
Och jag blir faktiskt fly förbannad över den egenrättfärdighet som nu råder inte minst bland unga opinionsbildare som föraktfullt hånar all historieskrivning som inte moraliserar över det förflutna, över äldre generationers förvillelser.
Så förvissade är de om sina insikters och värderingars överlägsenhet att de inte ens blir nyfikna på en temakväll om Fidel Castro utan dömer ut den på förhand bara i kraft av att den får förekomma.