Det var som fan! Wow! Det finns en flärp! Måste testa!
Jag är i Thailand och när jag efter ett par dagars medieskugga surfar in på aftonbladet.se så infinner sig samma känsla som för 20 år sedan, när man var på charter och någon vid poolen hade fått tag på en kvällstidning från Sverige och vi stod lutade över den och läste med vatten som droppade så att sidorna blev räfflade, rubrikerna som en direktkontakt med hemlandet, en trygghet om att allt var som det ska där hemma.
Förstanyheten på Aftonbladet handlar nu om en ung tjej som heter Jennifer. Hon har upptäckt en flärp i Paradis-chokladasken. Den här flärpen gör det möjligt att tillsluta Paradisasken. Nu slipper man irritera sig över att den står där på byrån och halvgapar inbjudande.
Jag känner omedelbart: Det var som fan! Wow! Det finns en flärp! Måste testa!
Men jag märker snart att nyheten legat ute ett tag, för här finns ingen sprittande glädje i kommentarsfälten, nyheten har redan muterats på sin väg från de gamla medierna till de nya. Att här och nu ropa ”WOW! Måste testa!” - det låter sig inte göras. Folket hånar nu Jennifer för upptäckten - och framför allt hånas Aftonbladet för att man uppmärksammat något så fånigt.
Men jag känner verkligen en glädje. Jag har alltid gjort det när ”världen faller på plats” på det där sättet. Det är klart att det finns en flärp!
Jag glömmer aldrig när en kompis visade mig att hålet i kapsylerna på läskburkarna ska fungera som en sugrörshållare. Jag skrek rakt ut!
Världen föll på plats! Eller när jag efter många års frustration över svårigheten i att bryta av en Toblerone fick veta att man inte ska bryta den utåt, utan inåt, man trycker på den lite lätt på det att chokladbiten ligger där i ens hand. Vilken grej!
Jag hittar på festliga sajten Buzzfeed en lista över ”produkter som du använt fel”. Där får jag veta sanningen om de vita små ketchup-muggarna på McDonalds. Man kan trycka ut sidorna på dem så att dubbelt så mycket ketchup ryms i dem. Så att man inte behöver stå där och ladda på med fem små muggar. Den upptäckten, den är stor på riktigt. Det är slutet i ”The Usual Suspects”, det är som att förstå vem Keyser Soze är. Eller att tanken med de flesta kinamats-kartonger är att de ska vikas ut och förvandlas från behållare till tallrik som man äter på. Ja, det är ju genialt. Genialt!
Därför är nyheten om Jennifer ingenting att håna. Jag vill tacka både Jennifer och Aftonbladet, för de har gjort världen mer begriplig.