Då ska ministern ringa redaktören

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad innebär det att ingripa mot någonting, exempelvis en tidnings eller en webbsidas fria rätt att yttra sig?

Frågan fick sin särskilda aktualitet när både UD och Säpo kontaktade webbhotellet Levonline för att tala om vilka konsekvenser det kunde få att sverigedemokraterna fortsatte med att publicera de ökända Muhammed- karikatyrerna på sin hemsida, varefter webbhotellet släckte ned denna.

Att Säpo informerar medierna om säkerhetsläget i anslutning till viss publicistik ansågs inte kontroversiellt. Däremot ska UD inte syssla med sådant. Det fastslog en enig opinion med statsministern i spetsen, låt vara att JK efter sin undersökning i ärendet kom fram till att departementets agerande inte var grundlagsstridigt.

Kanske skulle Laila Freivalds och UD ha aktat sig just i detta specifika fall och låtit Säpo sköta det som skulle skötas. Under alla omständigheter är det ju en känslig åtgärd från den politiska maktens sida att kontakta ett massmedium för att försöka påverka en publicering.

Men är det alltid och i alla lägen fel av en minister att göra så? Ska bara en kontakt med en chefredaktör eller ansvarig utgivare betraktas som ett ingripande?

Därom går meningarna isär. I motsats till JK tyckte pressombudsmannen och andra yttrandefrihetsexperter att en kontakt är liktydig med ett ingrepp och därmed till sin anda ett grundlagsbrott även om åtgärden kanske inte strider mot lagens bokstav. En kontakt syftar ju till att få till stånd någonting: att påverka vad som publiceras och inte publiceras. Det får den politiska makten inte ägna sig åt, menade de kritiska.

Visst, syftet med att en minister tar kontakt med en ansvarig utgivare för att informera om eventuella konsekvenser av den ena eller andra publiceringen är givetvis att försöka få utgivaren att ta andra publiceringsbeslut än denne kan förmodas ha tagit utan kontakten. Men är en sådan intention detsamma som ingrepp?

Annorlunda uttryckt: Om den kontakt som tas mellan ett departement och en ansvarig utgivare inte innehåller några krav, några hot eller förespeglingar om något tvång – är denna då ett ingrepp mot yttrandefriheten? Är landets högsta politiska beslutsfattare alltid förhindrade att låta de ansvariga inom medierna veta hur en given politisk eller samhällelig situation ser ut, en situation som de ansvariga redaktörerna i högsta grad verkar i?

Jag tycker inte att det kan vara förbjudet vare sig i lag eller i praxis. Självfallet får det inte gå inflation i sådana kontakter. Självfallet ska ministrar eller deras underlydande inte sitta dagarna i ända och mejla eller prata i telefon med tidningsredaktionerna för att hålla dem underrättade om ministerns bedömningar i den ena eller den andra frågan.

Men i skarpa lägen, då liv och död, krig och fred, utsatta människors väl och ve står på spel, då ska en minister få förklara för en utgivare vad som ligger i potten vid det ena beslutet respektive det andra. Utgivaren har ju trots allt sin fulla frihet att fatta det beslut han anser riktigast med hänsyn till sitt uppdrag.

Påtryckning, genmäler nu den kritiske. Även om inga hot om repressalier eller annat liknande förekommer innebär en officiell kontakt från ett departement en påtryckning på den ansvarige utgivaren.

Visst. I någon mån är naturligtvis alarmerande information från någon som talar med officiell myndighet en påtryckning. Men den journalistiska integriteten handlar om att kunna motstå ovidkommande påtryckningar, inte om att aldrig bli utsatt för tryck av olika slag från en värld som kan bjuda på svåra dilemman.

Svenska journalister håller sig allmänt med föreställningen om att integritet vidmakthålls allra bäst genom att man inte kommer i kontakt med beslutsfattare och andra som kan påverka ens rapportering på ett otillbörligt sätt.

Visst har umgänge och kontakter betydelse för hur man utför sitt värv som journalist och det måste man reflektera över.

Men journalistisk integritet kan inte innebära att man lever i lufttomt rum.

Yrsa Stenius