Vi skulle också vilja ta mera på varandra
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag minns inte hur det var alldeles i början. Jag minns bara att jag tyckte illa om tanter som tog på mig. Som ville kramas och ta upp mig i knä. Som tonåring tillhörde det mitt livs fasor att någon sådan tant skulle hälsa på mig genom att dra mig intill sig och kyssa mig på kinden. Stel som en pinne, med kvävd andedräkt, uthärdade jag proceduren.
Så småningom blev jag stor och kom söder om Alperna och såg hur människor kysste och kramade varandra. Utan vidare. Inte av någon anledning alls. I stället för att ta varandra i hand kysstes de. Jag tyckte det verkade äckligt.
Själv kom jag från ett land mycket långt i norr. I varje fall är mitt blod från detta land, där fattigdom och sträng gudsfruktan behärskade människorna.
Hos detta folk fanns ingen tid över till kyssar och smek och andra onyttigheter. Det var arbete och försakelser och Bibeln när det blev kväll.
Ömhet? Visst kände de ömhet, men man visade den genom att skura golv. Att tvätta och skotta snö. Kanske virka ett överkast som var vackert, men det var ju nästan något roligt. Och därmed knappt tillåtet. Hur det var med deras erotik vet jag inte alls. ”Sånt” talade man inte om. Men jag kan tänka mig att den var snabb och skamsen och i mörkret.
Ta på nån? Jo vid mycket stor sorg eller svår sjukdom kunde man våga sig på en tröstande klapp på kinden eller en lätt strykning över håret.
Barn? Njaa. Inte kela för mycket. Små barn är ju så skamlösa. Som djur är de. Vill sitta i knä och bli kramade och klappade hur mycket som helst. Därför fick man vara återhållsam med sånt. Barnen kunde få dåliga vanor.
Såna dåliga vanor fick alltså inte jag. Det har tagit många år att bryta ner det puritanska arvet i mig.
En avgörande stöt fick det på Kuba. När vi besökte ett stort mentalsjukhus där och jag såg hur läkarna kramade om sjuksköterskorna och patienterna. Hur man hela tiden tog på varandra. Av glädje, spontan vänlighet, för att göra sig bättre förstådd.
Ända in i magen förstod jag plötsligt hur mycket läkedom det måste ligga i varma, snälla händer.
Jag vet inte hur många generationer det kan ta innan vi kommer fram till den känslomässiga direkthet som vi möter på turistresorna söder ut. Vi avundas dem. Vi skulle också vilja. Men vi har blivit mycket bättre på att krama våra barn. Föräldrar bär sina små barn intill kroppen. Man ser ofta hur både föräldrar och äldre syskon gärna kelar med de små. Det händer också att nyblivna föräldrar allt som oftast vid sammankomster skickar runt sina spädbarn så att släktingar och vänner får ta del av den ljuvliga känsla det innebär att hålla det lilla livet intill sig.
Vuxna är inte heller så generade som tidigare att röra vid varandra. Det har faktiskt gått mode i att krama vänner man möter och till och med ge en flyktig kyss på varje kind, visserligen ibland så flyktigt att den hamnar i luften, men i alla fall. Vi tycks alltså ha börjat träna för att så småningom våga krama och smeka inte bara våra barn och den man älskar.
Krama och smeka utan att det precis ska ”bli” något. Kontakten hud mot hud, värme mot värme. Jag undrar om det finns något i livet som på samma sätt hjälper en när man är trött, frusen, ledsen. Eller som så mycket höjer en glädje som redan fanns förut. Som bekräftar att det är skönt att leva.
Ändå, att somna naken nära någon som också är naken. Ja, men visst är det skönt? Och mjukt och snällt och tryggt.