”Regeringens självbild är finare än dess flyktingpolitik”
Den svenska delegationen åkte till Jordanien och mötte välförtjänt uppskattning. Sverige har gjort mycket för flyktingar under de senaste åren, och sådant går inte obemärkt förbi. Men det finns ett flertal frågor som förblir obesvarade.
Den överordnade frågan är förstås vilken asylpolitik Sverige ska ha. Helene Fritzon formulerar ett svar lika lite som någon annan gör det. Det heter att regeringen driver en humanistisk asylpolitik, men regeringslinjen har sedan 2015 varit att ta emot så få asylsökande som möjligt, och lagar som förhindrar familjeåterförening har tillkommit. Det heter att regeringen värnar asylrätten, men samtidigt opponerar man sig inte mot överenskommelsen mellan EU och Turkiet som ger den senare i uppdrag att hindra människor från att ta sig till Europa, trots att Turkiet inte erbjuder fullgod asylrätt.
Asylpolitik är en viktig fråga, och det svenska folket har rimligtvis rätt att höra regeringen formulera en linje som är mer precis än att det i vart fall inte ska bli som hösten 2015 igen.
”Det allra viktigaste för att möta framtiden är att på EU-nivå hitta en gemensam och fungerande asylpolitik”, säger Helene Fritzon, och det har hon rätt i. Sverige kan inte ensamt eller nära nog ensamt ta ansvar. Problemet är att medlemsstaterna vetat detta ett tag, utan att komma särskilt nära en lösning. Och faran med en gemensam europeisk lösning är att medlemsstaterna för att komma vidare tvingas acceptera lägre gemensamma standarder för att få med sig länder som Polen, Ungern och Slovakien, vilket i praktiken skulle utarma den enskildes rättigheter.
Där är vi dock inte än, och i väntan på ett sådant system – om det nu någonsin kommer – fortsätter regeringen med en humanistisk självbild som är finare än politiken som förs. Den humanism som nu påbjuds är också en förhoppning om att inte skyddsbehovet förkroppsligas i Sverige genom tiotusentals människor som behöver denna humanism igen. Värnandet av asylrätt är att förlita sig på att inte alltför många människor ska kräva asylrätt just här. Och ett hållbart mottagande förutsätter ett ohållbart mottagande någon annanstans.
Situationen är alltså djupt otillfredsställande, och ur frustrationen föds dåliga förslag. Som att överge asylrätten och istället uteslutande använda kvoter. Situationen i Jordanien visar en av flera uppenbara brister med förslaget: när människor måste fly från en viss situation, finns ingenstans att vara medan västvärldens länder budgetöverlägger om hur många kvotplatser man ska erbjuda kommande budgetår. Det finns inget drömskt lyckoland i det så kallade närområdet som erbjuder drägliga livsvillkor så länge, och ett liv i flyktingläger är i längden inget liv. Tvärtom är situationen helt oacceptabel i dessa länder, och det enda som hänt sedan Europa anställde Turkiet som portvakt är att utsattheten ökat i takt med antal människor som fastnat där. Det finns inte heller något som tyder på att de europeiska länderna faktiskt skulle ge människor skydd i någon större utsträckning om ingen kom dit självmant. Tvärtom fortsätter de invandringskritiska och rasistiska tongångarna riktade mot utlänningar att växa, medan antalet asylsökande fortsätter att sjunka.
Det är svårt att komma ur den här situationen med hedern i behåll, men det skulle trots allt vara hedervärt att inte utarma begrepp som humanism, hållbarhet och asylrätt.