Män som hatar kvinnor som cyklar
Alla talar om förändringen men ingen är säker på när den inträffade.
Anette säger två år sedan, Gabrielle tio. Anette och Gabrielle är i dryga 50-årsåldern så de har ett långt perspektiv bakåt. Men också Sofia som bara är 28 säger att hon märkt att något skett.
Krister är ännu mer svävande och säger att han länge känt att det inte är som förut. Sedan när?
Jag söker på nätet och hittar snabbt fler som vill tala om det som sker. Fast andra säger att någon omvandling inte alls har inträffat, den är fantasi och sensationslystnad, ett uttryck för människans lust att förstora enstaka händelser så att de får orimlig betydelse.
Själv blev jag medveten om den när Pia kom hem och berättade att en man kört på henne.
Hon hade cyklat mot enkelriktningen på Grev Turegatan. Det hade hon rätt till. Den vettigaste reformen i Stockholm på många år var när staden beslutade att tillåta cyklar mot enkelriktningen på vissa sträckor.
Hon stretade upp för den ganska flacka backen när hon märkte en bil efter sig. I den satt en man. Han körde mot enkelriktningen och när Pia inte flyttade på sig knuffade han henne bakifrån med bilen. Hon kastade sig åt sidan och han körde om.
När började män hata kvinnor som cyklar?
Man kan lika gärna tala om män som hatar män, kvinnor som hatar kvinnor och kvinnor som hatar män.
Ändå är jag säker på att det är männen som hatar kvinnor på cykel som är den betydelsefulla nyordningen.
De har stigit fram. De skäms inte. De bär sin svärta som ett adelsmärke.
Det började på nätet. Plötsligt florerade en primitiv aggressivitet mot kvinnor som syntes och hördes i debatten. De fick ta emot en avsky som jag tror ingen anade fanns i vårt samhälle.
Sedan steg hatet ut på gatan.
Anette som cyklat i hela sitt vuxna liv mötte det förra våren på väg hem från arbetet i centrala Stockholm. På andra sidan Tranebergsbron borta vid Alvik blockerade en kille i bil henne. Hon knackade på hans bakruta och cyklade vidare till Stora Mossen. Hon hörde ett illvrål bakom sig. Mannen i bilen körde ikapp henne, klev ur, gick emot henne, pekade, skrek och svor.
Jävla fitta! Du ska inte röra andras bilar!
När jag frågar runt på nätet och bland kolleger och bekanta möter jag en kör av kvinnoröster:
Gabrielle: Det blev värre för fyra fem år sedan. Det är väldigt lite vänlighet i trafiken. Samspelet är borta, alla ska fram. En gång cyklade jag ner från Tranebergsbron och fortsatte mot Rålambshovsparken. En man klappade till mig på axeln och skrek okvädingsord.
Sofia: En man klev rakt ut i cykelbanan. Jag fick tvärnita. Han sprang efter mig. När jag stannade vid ett rödljus hann mannen ikapp och ryckte mig av cykeln. Jag blev alldeles chockad. Helt stum. Han hade en sådan ilska i sina ögon.
Jag stämmer möte med en cykelpolis, Louise Bovin. Hon kommer på sin vit-blå-gula tjänstecykel och demonstrerar gärna hur den kan användas som vapen och sköld. (En kollega till henne har berättat för mig hur en bråkande nazist klämde fingret mellan ett snurrande framhjul och gaffeln.)
Louise får en självklar närhet till medborgarna som poliser i patrullbilar aldrig upplever. En del vill fotografera henne.
Hon cyklar mycket privat och har märkt att det finns bilister som kör förbi och sprutar spolarvätska.
Det är ett slags hämnd. Mysteriet är vad de hämnas för.
Louise cyklar till arbetet på Kungsholmen också. En gång vid Stora Mossen i Bromma hade en bärgare ställt sitt fordon mitt på cykelbanan medan han pinkade i skogen. Snygg parkering! ropade Louise. Han körde i kapp henne, låg på tutan och trängde henne så att hon var tvungen att stanna.
Alla har ett förhållande till cykeln. Till och med inbrottstjuvarna som har avbitartänger, plåtsaxar och skruvmejslar på sig när Louise griper dem.
Vad ska du ha verktygen till?
Jag mekar med cykeln.
Cykeln är det oskyldigaste och vänligaste transportmedlet.
Så varför väcker den sådan ilska?
Varför hatar män kvinnor som cyklar?