Ren idioti att vara kär i en fotbollsklubb
En då 30-årig proletärförfattare, Ivar Lo-Johansson, skrev 1931 en liten roman, vilken formade sig till en pamflett.
Titeln: ”Jag tvivlar på idrotten.”
Kan man göra annat än att tvivla?
Frågan aktualiserades för mig i veckan. Jag mejlbombades av AIK:s supportrar sedan jag prisat Hongkongs unga demokratidemonstranter: ”Sådana praktbarn! Rena, snygga. Inte gapiga. Inte militaristiska. Inga tatueringar, inga ringar i näsan. Inget vänstervåld, inget högervåld. Inte Afa, inte Svenskarnas parti, inte Hells Angels, inte AIK:s supporterklubb.”
AIK:arna värjde sig mot att dras över samma kam som de andra grupperna. Ofta talade fansen om sin ”kärlek till klubben”. Signaturen Kevin skrev: ”AIK:s supporterklubb ligger inte bakom något som kan anses ont, endast kärlek till det egna laget.” Det doftar aposteln Paulus i Första Korintierbrevet vers 13: ”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.”
I den andan skrev 15-årige Otto till mig: ”Jag skulle dö för AIK utan att blinka.”
Jesus! Likheten är inte längre med Hells Angels. Den är det med IS.
Kan man verkligen känna kärlek till en idrottsklubb?
Kärlek (om vi bortser från den fysiska) är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Sacha Guitry, en fransk teaterman, sammanfattade: ”Kärlek är stimulans för hjärtat och lokalbedövning av förståndet.”
Kärlek känner vi i första hand till människor, oftast en livskamrat och sina barn. Men också till idoler och förebilder: ”Jag älskar Zlatan.” ”Jag älskar Strindberg.” Det är inte onaturligt att känna kärlek till katter och hundar - och kanske går det till och med att vara kär i sina pelargonier. Det finns människor som bekänner sin kärlek till ångbåtar och sannolikt också till spårvagnar.
Kärlek omfattar ofta abstrakta ting. Du kan höra dig själv säga: ”Jag älskar opera.” Och naturligtvis: ”Jag älskar fotboll.”
Men du älskar inte operahuset (inte ens om det är La Scala) och du älskar inte Friends arena eller spårvagnsstallarna.
Kan man älska organisationer? Föreningar och institutioner? Ett ämbetsverk?
Nja. Godhjärtade människor känner kanske för Läkare utan gränser på ett sätt som liknar kärlek (en känsla lika distinkt som det förakt som mången känner för Röda korset). Ett hett engagemang i Amnesty kan säkerligen tona fram som kärlek, likaså för scoutrörelsen, veganers ideella handlingar, det actionfyllda Greenpeace och en innerlig pingstförsamling.
Men kan ni tänka er att yttra: ”Jag älskar arbetsmiljödepartementet”? Nej, just det, det kan ni inte. Men kanske arbetsförmedlingen, om den hjälpt er till ett jobb.
Och Svenska akademien? Knappast. (I alla fall inte innan den har gett John le Carré Nobelpriset).
Och var i denna splittrade bild hamnar idrotten?
Naturligtvis kan det vara som för Lasse Granqvist, som häromdagen korades till Sveriges bäste sportkommentator. Han avslöjade hemligheten till sin förmåga: ”Jag har en genuin kärlek till idrotten. Kärleken blir bara större och större.”
Så AIK:arna är i gott sällskap om de säger att de älskar fotboll. Men kan de vara kära i klubben?
I så fall är de idioter. Det vore som om de sa att de älskar Brad Pitt och Alicia Vikander och därför också är kära i Warner Brothers och Svenska filminstitutet.
Det ena är människor av kött och blod. Det andra är ekonomiska kolosser.
Idrott är i dag underhållningsindustrins hörnsten. Fotbollsstjärnor avlönas högre än eliten bland filmskådespelare. De är större celebriteter än stjärnkockar och flickorna Bernadotte. Idrottsklubbar är en handelsvara på samma sätt som oljejättar. Viss form av sport som är farlig för hälsan - proffsboxning, Formel 1 och amerikansk fotboll - är tillåten tack vare extrem lönsamhet.
Det är större nyhet när en ny tränare kontrakteras till Manchester United än när Coca-Cola byter vd.
Men du blir inte kär i Coca-Cola och inte i PSG, Arsenal eller … jo, i AIK blir du enligt upprepade vittnesmål kär.
Än sen då? Det är inte mer än larvigt.
Det får mig dock att tvivla på idrotten. Redan för 80 år sedan beskrev Ivar Lo i sin stridsskrift hur idrotten kommersialiserats. Dess ledarskap lever i en hybrisvärld. I Internationella olympiska kommitténs krav på Oslo som vinter-OS-stad 2022 fanns gratis mobiltelefoner med abonnemang till alla delegaterna, särskilda filer i trafiken samt ”en cocktailmottagning med kungahuset som värd och bekostad av detta”.
Ivar Lo pekade också på att idrottsläkare blundade för ”missbruk av diverse medel”; den gamle proletärförfattaren var alltså dopning på spåren innan begreppet ens var myntat.
Idrotten gör många människor rika. Den fyller tv-tid och fyller människors tomhet.
Kärleken är, än en gång enligt Första Korinter-brevet, ”tålmodig och god och inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst”.
Idrottsrörelsen, däremot, är osund, girig, våldsam, korrupt och personlighetsförstörande.
Jag läser just nu …
… den tunna, ljuvliga och 60 rader långa ”Hovtraktörens ABC-bok”. Det var Hans Alfredson som till Tore Wretmans 70-årsdag författade ett alfabet i ett exemplar som födelsedagspresent. För bokstaven J gäller: ”Jordärtskockor, ta mej fasen / gör ens innersta i gasen”. Eftersom Tjernobyl just hade inträffat gäller för C: ”Chickens à la Kiev bliva/numer rätt —radioaktiva”. Boken har tryckts upp av Sterners förlag och säljs (dyrt) för att finansiera en tv-dokumentär om den unike krögaren.
Två Nobelpris …
… till Frankrike och de skänker fransmännen inte bara stolthet utan också eftertanke: Först litteraturpriset till en författare som i sina böcker belyser fransmännens ”resistance”, motstånd mot Hitler, som den chimär och bluff den är. Sedan ekonomipriset till en akademiker som i ett sosseland hyllar marknadskrafternas betydelse.
Strypmordet …
… på Kvällsposten gör mig bedrövad. Det var på den pigga tabloiden
i Malmö som jag de sista åren på 50-talet lärde mig ”the tricks of the trade” (inklusive att skriva en reseräkning) och blev en någorlunda reporter. Kvällan hade en liten men bra redaktion, höga ambitioner – och kände glädje när vi då och då gav Aftonbladet och Expressen spö. En superdirektör i Bonniersfären ser nu till att tidningen dör.