Så knep Persson en plats i EU-eliten
Ny bok avslöjar spelet om makten
Göran Persson utnyttjade alla knep för att lyckas som EU:s ordförande.
Han hotade, smickrade och skämtade. Till och med om sin egen kropp.
Det avslöjas i en ny bok.
Aftonbladet kan som första tidning berätta om innehållet i boken ”Sveriges statsminister och Europa, ett halvår i centrum”. Den kommer ut i morgon på Hjalmarson och Högbergs förlag och är skriven av den pensionerade statsvetarprofessorn Olof Ruin.
Ruin följde bland annat med på en av de resor som statsministern gjorde för att förbereda toppmötet i Göteborg för ett år sedan. Han deltog också som observatör vid den avslutande diskussionen vid detta möte.
Göran Persson gjorde på ett tidigt stadium klart att han tänkte lyckas som EU:s ordförande. Med den erfarenhet som fem år som statsminister ger satsade han 70 procent av sin tid på EU-uppdraget. Inrikespolitiken gick på halvfart.
”Han utnyttjade sin rondör”
I Sverige har Persson gjort sig känd som en hårding. Men bland EU-topparna gav han snarast motsatt intryck. I alla fall till en början.
”Det utmärkande för Persson i detta sammanhang blev snarare denna förmåga att skapa en trivsam stämning bland sina kolleger, att utnyttja sin rondör, att skämta och försöka skapa närhet bland kolleger.”
Göran Persson var kort sagt en mjukis som ”drog sig för att ge klara besked och föra hårda förhandlingar”.
Men när tiden som ordförande började lida mot sitt slut blev Göran Persson hårdare i nyporna. Han utnyttjade alla knep för att uppnå det han ville.
Strategen
Göran Persson gjorde tidigt bedömningen att den franske presidenten Jacques Chirac hade en central och utslagsgivande roll. Hans stöd var nödvändigt för att lyckas på ett av de områden som Sverige prioriterat, utvidgningen av EU med tolv nya länder från främst gamla östblocket.
Chirac smickrad av berömmet
Den strategiska alliansen med Chirac uppnåddes bland annat genom att Persson oavbrutet berömde presidenten för det som uppnåtts under det otroligt stökiga och långdragna toppmötet i Nice i december 2000.
Persson är sannolikt den ende som påstått att det var lyckat. Men Chirac svalde betet och blev en av Sveriges största stöttepelare.
Smickraren
I maj förra året blev högerpopulisten Silvio Berlusconi premiärminister i Italien.
Suckarna från övriga EU-huvudstäder var djupa.
Men Persson, som var rädd för att Berlusconi skulle lägga krokben för viktiga beslut som gällde miljön och utvidg-ningen, bestämde sig för att samarbete var bättre än konfrontation.
Alltså påmindes Berlusconi vid ett möte strax före toppmötet i Göteborg om att Italien har en stolt EU-tradition att försvara som ett av unionens grundarländer. Argumentet gick hem, Berlusconi höll sig lugn.
Utpressaren
Göran Persson ville att det i slutsatserna från Göteborgsmötet skulle stå att förhandlingarna med ansökarländerna skulle avslutas i år.
Det tyckte alla andra också – utom Tysklands kansler Gerhard Schröder.
För att vinna över honom på sin sida påpekade Persson inte bara att det låg i Tysklands eget intresse att skaffa sig vänner bland de blivande medlemsländerna. Han hotade också.
”Schröder skall ha påmints om att Sverige ofta stött Tyskland i olika frågor och nu önskade en gentjänst.”
Hotet gick hem, Schröder vek sig.
Gav personliga order till staben
Despoten
På statsrådsberedningen fanns planer på en rad möten, framför allt på fredagar, där ordförandeskapet skulle samordnas. Det blev färre än planerat.
”Göran Persson tog snarare direkt kontakt med olika medarbetare, en i taget som han önskade få något utfört av eller så lät han denna ordergivning ske genom andra.”
Detta sätt att leda arbetet gav givetvis Göran Persson ett större inflytande än om arbetet letts med mer allmänna diskussioner.