Det är nu man borde slå näven i bordet och skrika
Det brinner igen, på ett planerat flyktingboende. Den här gången är det en byggnad som används som barnkoloni på somrarna som attackeras. Det är den senaste i en lång rad attacker mot planerade flyktingförläggningar. På mörka nätforum hyllas brännarna som hjältar som tar ansvar för Sverige.
Sverigedemokraterna i Lund lägger ut kartor och adresser för nya planerade flyktingboenden i regionen, och gör det därmed enklare för mörkermänniskorna att hitta rätt med sina facklor även i fortsättningen.
En ny undersökning visar att varannan Sverigedemokrat tror att människor kan delas in i raser. För dessa människor är det alltså inte bara ideologi, det är biologi. De tror på riktigt på ett ”vi” och ett ”dem”, att vi i grunden är olika.
Politikerna har nått en överenskommelse om flyktingkrisen. Tillfälliga uppehållstillstånd införs. De som kommer hit ska alltså aldrig få känna sig riktigt välkomna, det här ska aldrig bli ”hem” för dem. Statsministern säger dessutom att målet inte längre är att ta hand om flyktingarna som kommer. Målet är att så fort som möjligt få ut dem härifrån, att forsla vidare dem ut i Europa.
Två personer mördas på en skola i Trollhättan. De heter Ahmed Hassan och Lavin Eskandar och dödas för sin hudfärgs skull.
Någon bränner ett kors utanför ett asylboende.
En journalist på SVT utför en intervju och pratar om ”helsvenska” barn.
Polisen säger att de måsta rusta upp i Sverige, anställa fler.
Det mörknar snabbt i det här landet. Har det varit så här mörkt förut någon gång? Inte under min levnad, som jag kan minnas.
Man borde kanske känna ilska. Man borde slå näven i bordet och skrika: Vad fan är det som händer? Men det gör man inte. För varje flyktingboende som brinner så blir jag allt svagare. Och räddare. Jag känner ingen ilska längre, bara hopplöshet och sorg.
Det känns som att hatet kanske håller på att vinna.
För nu finns det på fler platser än vi vågar erkänna. Det finns inte bara på nätforumen, dolt bakom anonyma identiteter, eller bakom huvorna i natten utanför flyktingförläggningarna. Hatet finns också här, bland dig och mig, det finns i tv-sofforna och vid frukostborden, på kafferasterna och rökpauserna.
Det är mörkt i Sverige.