Visst är det festligt men ett kungahus håller inte
Jag och brorsan satt på en restaurang när drottning Silvia kom in. Alla gäster reste sig upp. Några bugade. Min brorsa var så tagen att han bara skrek rakt ut, för full hals: ”Herre! Gud!” Silvia log stilla och passerade oss. Middagen blev misslyckad för oss alla sen, vi kunde inte tänka på annat än drottningen, att hon satt där intill oss.
Men dagen efter kände jag mig upprymd. Jag slogs av hur kul det är att ha ett kungahus. Det är festligt att det finns en kung och en drottning och att dessa människor faktiskt bor på slott och bär sidenklänningar och ordnar på brösten. Jag funderade inte så mycket på det odemokratiska i upplägget, det märkliga i att Sveriges statschef faktiskt inte är vald. För det är så trevligt med ett kungahus! Titta, Estelle bakar pepparkakor på tv!
Men varje gång det föds en prins eller en prinsessa så står det klart vilken galenskap detta faktiskt är.
Presskonferens på Karolinska där prins Daniel tvingas redogöra alla detaljer. 52 cm, jaså, jaha. Journalister gör noteringar i blocken. Sen måste barnets existens ”bekräftas” - plötsligt krävs det av statsminister Stefan Löfven att han tar sig ut till Haga slott för att vidimera att barnet faktiskt existerar.
Jo då, barnet fanns, och Löfven kunde återvända. Men så blev han genast kallad till konselj. Kungen har alltså den makten! Han kallar till konselj och då måste hela regeringen släppa allt. Och där sitter statsministern och talmannen och utrikesministern och tar del av denna konselj som alltså går ut på en enkel sak: Kungen ska berätta för regeringen vad barnet ska heta.
Haha.
Det är sant.
Löfven sitter där och nickar. Hum-hum, Oscar säger du. Vilket bra namn.
Sen önskar man att Löfven äntligen kunde få sticka från slottet, han måste väl rimligen ha viktigare saker för sig. Nej! Icke! Dags för presskonferens. Pressen på helspänn. Löfven säger att han tycker att namnet är ”utmärkt”. Riksdagens talman Urban Ahlin, som också deltar, säger att Oscar var ”exceptionellt gullig”.
”Det menar jag verkligen”, lägger han till.
Det är klart att man kan skratta. Och det gör vi!
Men någon gång måste vi också göra nåt åt det här, det förstår ni väl. Vi kan ju inte ha det på det här sättet. Vi kan inte ha ett kungahus i långa loppet. Det vet ni.